Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
MÅNGA KALLADE, ALLA NÄMNDA
Staffan Larsson : Grind i fåglar. Dikter.
Bonniers 1949. 3: 75.
Bertil Bodén: Ätervändo. Dikter. Norstedts
1949. 4: 75.
Holger Omens: Ordlöst. Gebers 1949. 4: 50.
Gunnar Elde: 1 famn. Kärlekslyrik.
Bokförlaget Nytt 1949. 3: 50.
Boijan J:son Liljesson: Glädjen är rörlig.
Wahlström & Widstrand 1949. 2: 75.
Eric Askegård: Den rike ynglingen. Dikter.
Diakonistyrelsen 1949. 3: 25.
Rune Pär Olofsson: Fågel med snabba
vingar. Dikter. Diakonistyrelsen
1949. 3:75.
Helge Jedenberg: Bortom grönskan. Dikter.
Diakonistyrelsen 1949. 3: 75.
Runer Jonsson: Dröjsmål. Bonniers 1949.
3:50.
Arne Lundgren: Sånger till havet. Bonniers
1949. 4: 75.
Carl Gunnar: Mannen som gick med förlust.
Bonniers 1950. 4: 75.
Birger Vikström: I stället för rakblad.
Bonniers 1950. 4: 25.
Paul Lundh : Barn. Dikter. LT :s förlag 1949.
3:50.
Albert Viksten: Kavalkad. Dikter. LT:s
förlag 1949. 4: 25.
När man har läst Staffan Larssons ”Grind
i fåglar” några gånger börjar man undra om
man inte möjligen, äntligen, står inför en aldrig
tidigare förverkligad poésie pure. Poetens
ekonomi närmar sig föredömligt sj älvutplåningens
— med hart när ett minimum av form
meddelar dessa dikter ett minimum av innehåll,
lockar sällan till motsägelser eller erinringar,
väcker knappast känslor till liv, sätter på sin
höjd en menlös glömska i oavlåtlig verksamhet.
Någon gång dyker en fin formulering fram ur
ett ögonblicks solglitter, och man känner sig
mycket riktigt ”lycklig av bara sorg och
läng
tan”. Man längtar efter något, väntar något, men
inser ganska snart sanningen i poetens
intressanta sats att ”redan väntan är det väntades
bödel”. Snabbt passerar man den frappantaste
detaljen: poetens förkärlek för objekt vid
in-transitiva verb — och stannar hjälplöst inför
det oemotsägliga: ”det som aldrig fått leva
kan aldrig dö”. Med starka lurar skärper man
nästan fåfängt sin hörsel tills man uttröttad
tycker sig ana en tänkt musik. Resten är ”grind
i fåglar”. Och man står där nere på jorden med
sin urmodiga hagelbössa och skjuter i luften,
i fågelsträckens gapande grindhål. Inte en sparv
faller till marken.
Bertil Bodén liknar i sina nya dikter
”Återvändo” möjligen Staffan Larsson i fråga
om graden av subtilitet — fastän han är
betydligt lättillgängligare — men inte i fråga om
arten av ekonomi. Bodén har en benägenhet
att tänj a ut sitt obestridligen musikaliska
föredrag, tills ordrikedomen i de längre dikternas
temavariationer blir en smula påfallande.
Frånsett denna dragning till en struktural yppighet
måste man kalla hans verkningsmedel strängt
asketiska. Utan att på något sätt skriva
pastischer tenderar han genom sin lyriska
renhetssträvan att begränsa sina poetiska regioner till
en pastischvärld, där han själv är höljd i
mantel, försedd med vattensäck och med
benägenhet att vandra bland sjuka träd ”i en
förvissnad park”. Denna krävande, lätt stiliserade
maskerad harmonierar visserligen utsökt med
dessa dikters mjuka tonfall och milda
module-ring men röjer ändå att poeten med all sin
förfinade estetiska känslighet ännu som
diktare inte förfogar över något större register.
(En anmärkningsvärt intrikat utformad
prosadikt gör emellertid läsaren starkt nyfiken på
hur Bertil Bodén skulle te sig som
prosaförfattare. )
Samma lyhördhet som Larsson och Bodén
fordrar också Holger Omens av sin läsare.
Hans andra diktsamling ”Ordlöst” har sin
tyngdpunkt i några dikter som på en gång är
kosmiska och intima, där hav och solsystem
får ge symbol- och bildstoff åt
du-upplevelsen. Olyckligtvis har han i andra dikter råkat
213
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
