Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
ut för den frestande malören att hamna i
trollkretsen kring Gunnar Björlings poesi. Men
detta behöver ju inte alldeles undanskymma de
litet vaga men rätt subtila förtjänsterna hos en
ännu kanske litet trevande poet som man gärna
önskar god fortsättning på väg mot ökad
precision och mera betvingande anslag.
På den lockande färden mot den
svårupp-nåeliga uttrycksfullheten har Gunnar Elde en
viss förmåga att vika av in på rätt platta och
lättrampade genvägar. Ett uttryck som ”din
väntans blacka lyckas fetma” är ju inte menlöst
rutet, men den dikt där det står är inte ett så
kraftfullt lejon att man riktigt accepterar
djungeldialekten — eller för att låna ett uttryck
från Elde själv: den härskna balladen. Ett en
smula vanmäktigt sökande efter expressivitet
kännetecknar onekligen vissa dikter i häftet
”1 famn”, men alla dessa litet löst koncipierade
ballader är inte härskna. Den halva
ensamhetens och den dubbla ensamhetens tema
ventileras i en anda av rätt hjälplöshet.
Betydligt mera rutinerad i genren
kärlekslyrik är dock Boijan J :SON Liljesson, som i
sin nya samling ”Glädjen är rörlig” ger prov
på en ibland nästan förtjusande vardagslyrik.
Hon ställer gärna allmängiltiga frågor i en
starkt naturlig miljö, till exempel: ”Älskar jag
dig eller smeker jag bara ett huvud som kan
bytas ut?” Ibland kan hon bli litet hjärtnupen
som när hon behandlar problemet om någon
möjligen kan bli ledsen över ett nej-svar på
ett betydelsefullt förslag. Den lilla
psykologiserande erotiska genre som Géraldy lancerade
tål inte några förenklingar, men B. J. L. har
nog här och var fallit för frestelsen. I
allmänhet är hon dock klok, starkt förtrolig,
välgörande naturlig — och hennes poetiska
bukett är trots några instuckna örter med svag
doft av låt oss säga apotek inte mera hetsande
än en tegelröd pelargonia i fönsterkarm.
Någon hetsande lektyr utgör inte heller de
debutsamlingar som signerats av Eric
Aske-gård, Helge Jedenberg, Rune Pär
Olofsson och Runer Jonsson, och märkvärdigt
stimulerande kan man inte heller kalla dem. De
tre förstnämnda har det gemensamt att deras
världsbild är ”kristet färgad”, och den i
grunden programmatiska prägel som deras poesier
oundvikligen får dämpar nästan automatiskt
intresset hos den kristet ofärgade. Man
konstaterar konfessionen och sedan kan just
ingenting överraska — ty det spänningsmoment som
säkert finns hos den troende får i dessa dikter
inte annat än högst konventionella uttryck. Hos
den konfessionslöse är det ju alltid av ett
skiftande intresse att iaktta hur han möjligen når
sitt starkt individuella trots-allt och vilken
karaktär detta har. Hos ”bekännaren” blir
trotsalltet alltför lätt någonting på förhand givet,
en stramalj där kval och lovsång tar form efter
i stort sett givna mönster. Problematiken skjuts
alltså lätt i intressets bakgrund och man har
blott att mäta vindhastighet och ljudstyrka.
Den illistige kan naturligtvis också notera
eventuella klumpigheter, men dessa poeter är
i stort sett inte överdrivet klumpiga, de är
genomläsbara och i det närmaste fria från
sentimentalitet. Jedenberg förefaller att vara den
poetiskt mest rutinerade och anknyter inte
sällan och inte alldeles talanglöst till den
Edfelt-Gullbergska verstraditionen. Det gör också i
viss utsträckning den fj ärde av de ovannämnda
debutanterna, Runer Jonsson, som inte röjer
någon konfession men ändå står de övriga rätt
nära i anda och tonfall. Jonssons styrka är
framför allt den epigrammatiska tillspetsningen,
och i några smådikter som ”Minimum” och
”Övervägande” har han givit sin iakttagelse
och sin självrannsakan fina och precisa uttryck.
Hans ”Dröjsmål” är ingen ointelligent bok.
Vad man — tveksamt och alltså inte
doktrinärt — efterlyser hos de flesta av de här
nämnda poeterna är en mera omedelbar
anknytning till nuets miljö. Anmälaren måste i
varje fall bekänna att de glimtar från ”svenskt
arbete och liv” som debutanterna Arne
Lundgren och Carl Gunnar ger prov på har verkat
livgivande — som en högst oväntad
syretillförsel i annars starkt förtunnade och alltför
utnötta luftskikt. Lundgrens ”Sånger till havet”
är inte som helhet någon särskilt övertygande
diktsamling. Många dikter är blotta ansatser
och formuleringarna röjer ofta nybörjaren.
Men här och var, framför allt i en diktsvit som
skildrar tillvaron i ett sillsalteri, lyckas poeten
förmedla intensiva intryck från ett stycke
verklighet. Man läser och stirrar plötsligt den döda
sillen i det stela ögat, tycker sig nästan känna
svedan av saltet i händerna, höra måsarnas
hätska skrin och upplever hj älpligt de
sommargästande flickkj olarnas kulörta dragningskraft.
Möda, smärta, behag och avund är strävt
sam-mantvinnade i dessa dikter med vind och
saltsmak.
Carl Gunnar för oss i en större diktsvit
mitt in bland lastare, timmermän och montörer
och ger en serie korta men mycket
verkningsfulla porträtt av arbetare vid ”anlägget”. Hela
sviten är solitt genomförd med pregnant detalj -
214
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
