Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
realism och små ödesperspektiv, men poetens
förtjänst fördunklas i inte så ringa mån av
skulden till föregångaren och läromästaren Stig
Sjödin, vars ypperliga ”Sotfragment” Carl
Gunnar har studerat med alltför märkbart
utbyte. Han är också säkert medveten om sin
läraktighet i dessa stycken. Kanske kan man
ta några rader ur en av hans dikter som en
liten urskuldan: ”Och kom ihåg att alla större
röster har börjat som små ekon.” ”Mannen
som gick med förlust” är emellertid en
innehållsrik och hoppingivande bok. Poeten har
humor, uppfinningsrikedom och i allmänhet
ett visst sinne för substans och struktur. Denna
utmärkta egenskap bör nästa gång hindra
honom från så lösa kompositioner som ”Vi är
dina nätter ...” eller platta rimmade
experiment av typen ”Visa då du var borta”. (Carl
Gunnar kan visserligen rimma men det kan ju
nästan alla — på poesins bekostnad.)
Oväntad men hjärtligt välkommen dyker
också Birger Vikström upp i
lyrikdebutanternas skara. ”1 stället för rakblad” är inte en
titel som skall tolkas djupsinnigt, den betyder
snarare i stället för kängsnören än i stället för
rep. Poeten presenterar sig nämligen som
handelsresande i ord. Med så kolossala utförsgåvor
bör det bli en rätt betydande provision.
Målföret är hållet i ett enda hurtigt parlando —
bitvis något erinrande om stilen i Karl
Vennbergs ”Om det fanns telefon ...” som alltså
godmodigt profaneras för Vikströms mycket
speciella ändamål, lätt satiriska, starkt
underhållande. Det virvlande persiflaget hoppar
nyckfullt omkring och skrattar ut våra
husgudar och entreprenörer, allmänbildningen och
det fosterländska framåtskridandet,
spritrestriktionerna och våra hjältekonungar, våra
spiritister och våra gröna ärter, vår
självtillräcklighet och vår okunnighet om varandra.
Den folkliga delen av folket
är också en märklig del.
Dess medlemmar syns aldrig på operan,
de rakar sej inte gärna
men glor lömskt på varandra
under buskiga ögonbryn
när de druckit ur sin folkkonjak.
Några av dem bildar sin själ
genom idogt läsande av folkböcker
eller kopplar av med någon folklig film.
Den som till äventyrs i det svenska nuet letar
efter en satiriker och därvid finner Red Top
vara för mycket kåsör och bernt erikson för
mycket poet kan gott pröva Birger Vikström
som en praktisk medelväg.
Ett par äldre författare Paul Lundh och
Albert Viksten gör som poeter inte något
direkt lysande intryck vid sidan av sina yngre
kolleger. Den förstnämnde skriver snällt och
vänligt om sina barn och har inte lyckats undgå
vare sig banaliteter eller känslosamhet —
brister lätta att förstå hos en familjefader, svåra
att förlåta hos en poet. Några lätt provinsiellt
betonade dikter med bibliska och religiösa
motiv ger en del roande prov på den mustiga
humor som tydligen förekommer i Dalarne. En
poäng har onekligen poemet om ”Stormetar
Ferm och Kung David” — den präktige Ferm
har inte varit så noga med sjätte budet, men
det var ju inte heller Kung David. Skillnaden
i mänsklig kvalitet är dock betydande vilket
Fermen också inser: ”det är lättsamt å leva
som Daviden gjort, men djävlit å knyppla en
psalm!”
Psalmer är det inte direkt Vikstens
”Kavalkad” innehåller, men delvis kraftfullt
högstämda hymner till arbetarrörelsens pionjärer
i Norrland, och de är knypplade med en nästan
skrämmande vitalitet och en uthållighet som
hedrar fädrenas minne. Många av dikterna
dundrar och virvlar en smula för mycket i
anmälarens smak, andra är mera lågmälda utan
att hamna i någon bestickande subtilitet.
Bestickande är i alla fall den milda och djupa
moralen i följande märkliga rader:
att ta ett slag på kinden och att icke slå igen,
det är att veta något om den stora kärleken.
ÅKE JANZON
SETTERL1ND
Bo Setterlind: Brev. Dikter. Bonniers 1950.
4: 75.
Ett underbarn har fått en stor och dyrbar
leksak: den poetiska ingivelsen. Vad är då
naturligare än att hela universum blir en
lekstuga för detta underbarn som växer upp och
frodas livligt och i sin underbarnslighet
förvandlas till en övermänniska — något av en
Parzival, ein reiner Tor, kanske till och med
en paradoxal Franciscus som med vidlyftiga
gester och charmerande allvarliga ögonkast
slösande utbjuder sina luftiga gåvor till en
tämligen mossbelupen mänsklighet. De luftiga
gåvor som Bo Setterlinds ”Brev” kommer
flygande med är självporträtt och demonstration,
intimt förbundna:
215
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
