Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Jag är den blonde poeten, som leker i sanden.
Jag blåser liv i de bortkastade tingen.
Nära skog och pipande hav
bygger jag mina dikter.
Så oförmedlat djärva konstateranden är inte
vanliga i svensk poesi, men de kan räkna anor
från Rimbaud, och den mantel av ord som
Set-terlind sveper sig i för att synas passar honom
inte illa. Draperingen är superb — vinden rusar
i vecken. Han är den universelle som
demonstrerar tillvaron för de gapande, de läspande:
Se på stjärnorna, de sparka icke
de gymnastisera för att hålla sig lysande.
Eller betrakta månen ”som öppnar sitt öga i
skymningens ansikte” — den är ”snabb som
jag själv”. Vem kan undgå att beundra detta
suveräna handlag med tillvarons små rekvisita:
åskan, havet, stjärnorna. Poeten regisserar,
drar undan ridån, se här en bild ur livet:
Din älskade vilar med utslaget hår
i det övergivna torpet.
Hon väntar dig,
när isen står på kant mot havet.
Hon ropar till dig,
när åskan stampar på verandan kastande
sina eldsmällar.
Och efter dig stiger vattnet
uppför trapporna.
Till det mest överraskande i Setterlinds numera
helt förbluffande ordkonst hör den sällsamma
kontrasten mellan närheten till tingen och
elementen och avståndet till människorna. Den
älskade i det övergivna torpet gör verkligen
ett övergivet intryck — som en modell för
ordmålaren. Och sättet att tala om människorna
— ”havet kunna de skåda från sina
hundkojor” ___Hur fantastiskt litet världen
egentligen angår honom är frapperande:
Pensionärerna dricka varje kväll kaffe i bersåerna
medan göken blåser ärtor på dem. De berätta om
ladugården som brunnit.
Själv är han poeten: hela tillvaron består av
disparata motiv, kanske livets mening är att
formulera dem. Ibland måste man medge att
han lyckas i sin fina ambition att blåsa liv i
de bortkastade tingen. Andra gånger kan man
kanske tycka att han gör stilleben av det
levande. Naturligtvis kan han ibland förefalla
nästan oförlåtligt godtycklig och okritisk mot
sina snabba inventioner, men han är sällan
oartistisk, nästan aldrig tråkig — någon gång
är han (medvetet eller omedvetet) i lustigaste
laget och det finns faktiskt ett och annat i
”Brev” som nog kan karakteriseras med det
barnsliga smeknamnet på en liten fågel.
Den snabba impressionistiska teknik med
oblyga strandhugg i de surrealistiska
stil-greppsinstituten som fanns utbildad redan i
”Månvagga” har vidareutvecklats och
fulländats i ”Brev”. Men stilen har nått en ökad
precision inte minst genom att poeten ibland
(omedvetet?) anknutit till den
staccatoimpres-sionism med korta laddade huvudsatser som en
gång hjärtligt gladde Dalins och Belhnans
publik. Följande citat ur titeldikten kan alltså
rekommenderas för ett studium av 50-tal och
1700-tal:
Mäktig rinner grönskan ut ur skogen.
Flugan putsar sin propellerfrack.
Fjärran står de tusen kartors öken.
Lärkan borrar vasst i bergens schakt.
Blixten slår i papphuskolonier.
Tvätten blåser. Pil ur bågen styr.
Gropigt sväva molnens beduiner.
Vattenkarusellens fiskar flyr.
Skuggan bakom pelaren försvinner.
Vintern virkar inga spetsar mer.
Lergök vickar. Pan i isen skriver,
smyger skrämd och glömmer kvar sitt brev.
Pedanten sätter kanske ett frågetecken för
lärkans vassa borrande, och den starkt själfulle
kanske fnyser någonting om tom virtuositet.
Men konststycket kvarstår och saknar inte
finesser. Men den citerade dikten fortsätter i
en lätt förändrad tonart med ett litet budskap
som kan komma även den mest beundrande
läsare, som elektriserats av orden, att erfara
en kortslutning. Poeten frågar sig vad det kan
stå i Pans kvarglömda brev och försöker fromt
ett svar. ”Står det om vita berg och elfenben”,
”om kvinnan och hennes kycklingar”, ”om
tonkonstens frisörer” etc. — ”det är helig skrift!”
Efter en så sublim klimax förefaller det tills
vidare tämligen uppenbart att Bo Setterlinds
poetiska listighet vida övergår hans förstånd.
Vad återstår vidare att uppenbara? ”Jag tror,
att Gud lever” är bokens motto. Vad det kan
innebära av fröjder och bekymmer har poeten
glömt att tala om i ”Brev”. Det återstår för
honom att uppenbara. Med sin lysande
sugges-tionsförmåga, sin starkt självlysande
naturbegåvning, sin friska artistiska ingivelse borde
han snart vara vuxen en sådan — eller en
liknande — uppgift. Åke Janzon
216
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
