Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
MEDITATIV PROSA
Mirjam Tuominen: Bliva ingen. LT:s förlag
1950. 6:—.
Mirjam Tuominen: Stadier. Söderströms.
Helsingfors 1949.
Det är så ofrånkomligt numera att tillskriva
alla bättre unga författare en påverkan av
Kafka, att man närmast drar sig för att göra
det. Men i fråga om Mirjam Tuominen kan
det inte undvikas. Hon har verkligen med
frändskapens rätt tillägnat sig något väsentligt
i mästarens melos av svårmod och okuvlighet.
Hennes filosofiska conte ”Häst och ande”
och förvandlingsstudien ”Den döde och den
levande”, båda ingående i prosasamlingen
”Bliva ingen”, ger mera av Kafka-anden än
de skräck- och ångestalster som brukar
sammankopplas med hans namn. Den röda tråden
— eller silvertråden, eftersom hon inte arbetar
med någon het och röd färgskala — i Mirjam
Tuominens konst är sökandet efter befrielse
från ”världen”, eller som hon sj älv uttrycker det,
från ”tillvaro”. Det är kanske därför hon dras
till evangelierna, som hon förefaller läsa och
inspireras av utan mellanhänder. Som barn av sin
tid upplever hon starkt konflikten mellan det
odifferentierade dunkla i vår natur och
idealdriften, men löser inte dualismen i
romantiska drömmar om en lycklig urtid eller ett
framtida Utopia. Det är i stället en oförneklig
mognad i Mirjam Tuominens livsvisdom; man
förnimmer gravitationen mot ett
jämviktstillstånd av genomskådande klarhet och frid som
bara skenbart ter sig som likgiltighet. Ett av
hennes älsklingsmotiv är den sinnessjuke som
i sin undantagsvärld är mer livsnära än
rutinens vanemänniska, för vilken konst aldrig är
nödvändighet utan lek och sken, bisarreri. ”In
absurdum” återger en livsrytm av svårmod
och fulländningsdrift — till sitt svårmod
återvänder novellens danserska som Anteus till
jorden. ”Bliva ingen” har undertiteln ”Prosa”.
Mirjam Tuominens egen prosa såsom sådan
kan få ett stänk av manierism och något
”osvenskt” i ordval och satsbyggnad, men när
den är som bäst ger den intensiva uttryck åt
dov tyngd och behärskad grace, åt ironi utan
gift, medkänsla och kanske kärlek; dess mest
utmärkande drag är en precisions- och
nyan-seringslidelse som inte nöjer sig med det
lättköpta och som ibland, med sina sökande långa
meningar, förmedlar en fläkt från egenartade
upplevelsesfärer.
Till ”Bliva ingen” sluter sig den
litteraturkritiska ”Stadier” med analyser av fransk och
nordisk litteratur, somligt inträngande
essayis-tiskt, annat flyktigare, mindre i formatet.
Mirjam Tuominen visar sig också här som en
modern ande, och hennes slagruta sänker sig inför
diktare som har fördjupat vår medvetenhet och
berikat vår livskänsla — till exempel en Cora
Sandel som betyder så mycket för många i det
fördolda, och den originelle resenären och
schablonbräckaren Michaux. Några träffande
formuleringar som jag har streckat för i
marginalen må anföras: ”Alberte, denna villrådiga
och tafatta varelse, är en nej-sägare av guds
nåde, hon utvecklar en oerhörd energi i det
negativas och i flyendets konst.” Och om
Prousts förklarings- och reningsraseri: ”det är
ändå en skillnad mellan att skriva ur rädsla
och att skriva ur något som hos Proust liknar
moraliskt tvång, klarhetsdrift, liksom det är
skillnad mellan att skriva ur en krampaktig
vilja att finnas kvar i tillvaron och att skriva
ur drift att lösgöra sig från den”. En stor
diktare, som då och då citeras och som ligger
bakom som ett inflytande, är Vilhelm Ekelund.
Hans insikt att ensamhet och olikhet upphör
att isolera när de erfars som djupt nödvändiga,
har Mirjam Tuominen förutsättningar att
förstå och påverkas av. Margit Abenius
UPPVAKNANDE
Tito Colliander: I åratal. Fahlcrantz &
Gumaelius 1949. 8: 50.
En av Tito Collianders nya noveller har
titeln ”Uppvaknande”. Den skildrar en
affärsman med förstörda nerver som fått lov att fara
bort för att vila sig. Han är oförmögen att
lösgöra sig från sin tidsinställda dag och finns
inte till i sin omgivning. En snöstorm isolerar
huset några dagar från post och telefon och
efter denna omskakande händelse, allteftersom
vårvintern framskrider, börj ar gradvis ett lugn
infinna sig hos honom. I kikaren börjar han
följa fåglarnas flykt och efter att ha fångat ting
på avstånd börjar han även kunna se och höra
i den nära omgivningen. En vårdag då hans
hustru står och gräver i rabatten och han själv
sitter och ritar med en käpp i marken, inträffar
så den stora händelsen:
avsiktslöst vände han blicken åt hennes håll, då
upptäckte han det. Han lade märke till att det var
till: ett ansikte. Hennes ansikte: små rynkor, porer,
veck i huden, blå och röda skiftningar av kapillar-
217
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
