Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
ådror tätt under den; läpparna hade förmåga att röra
sig, ögonen att blinka, pupillerna speglade ljus.
Ett enda ögonblick har räckt till för att han
skulle bli medveten om en ny dimension, ett
annat medvetande.
Denna av mystik färgade upplevelse, detta
uppvaknande går igen i flera av novellerna och
kan sägas vara den troskraft, som skapat dem.
I den ytterst konstlöst skrivna novellen
”Omplanterad”, som skildrar ett finskt fosterbarns
första tid hos sin mor, sedan hon återvänt från
sina danska fosterföräldrar, kommer
uppvaknandet till mor- och dotter-medvetande
plötsligt och befriande efter en kamp om ett
gåvo-paket. I novellen ”Fiskarna på djupet” har
temat förskjutits till att uppdaga det
oeftergivligt avstängda i ett människomedvetande. En
efterbliven pojke, som aldrig förut
uppmärksammat något i sin omgivning, sitter lutad över
båtkanten och börjar plötsligt ropa på sin mor
för att tala om att han ser fiskar i vattnet.
Hennes uppflammande hopp om väckt
medvetande får snart försvinna; det var blott ett
oförklarligt tecken och han är strax åter som
förut. Detta förlopp upprepas nu i novellen på
ett annat plan. Ett äkta par har besökt familjen
och är på hemväg. Hustrun får plötsligt samma
stöt av hopp, då hennes slutne man börjar tala
om den sinnessvage pojken. Hon uppfattar det
som ett tecken, att han ändå märker något i
sin omgivning. Men som tidigare slår ett lock
igen. Det vida perspektivet öppnar sig — för
läsaren.
Det finns nog ingen tvekan om vilken som
är den starkaste novellen, mest betydelsefull
för författaren och djupast inträngande hos
läsaren. Det är ”Hoppa kråka”. Samma tema
binder ihop denna novell med de ovan
relaterade. En man som skadats i kriget får under
en morgontidig båtfärd ett återfall av en hj
ärn-skada, som tar sig uttryck i ett häftigt
maktbegär och en obetvinglig lust att tyrannisera
sin familj. Han går upp till huset, rycker hustru
och barn ur sängarna och börjar kommendera
dem. Hans order till dem alla är: Hoppa kråka!
En motsägelse från ett av barnen och en
misstanke mot hustrun kommer honom att ta
struptag på henne. Plötsligt får han se sin äldsta
flicka röra sig fram över golvet i oviga hopp.
Hon har lytt hans order och åsynen av henne
väcker honom. ”Hon tycktes vara helt upptagen
av att orubbligt och frågelöst, hängivet fullfölja
något ofattbart som ålagts henne.”
Undergivenheten blir till sist den enda
kraften, den som kan spränga sönder de stelnade
åren till dagar och livsminuter av medvetande
och tillvaro. Så söker jag åtminstone fatta
novellsamlingens titel: I åratal.
Carl-Erik af Geijerstam
TVÅ AMERIKANER
Truman Capote: Andra röster, andra rum.
Översättning av Per Erik Wahlund.
Panache-serien. Bonniers
1950. 7:50.
Saul Bellow: Offret. Översättning av Sonja
Bergvall. Panache-serien. Bonniers
1950. 10:—.
De två 40-talsamerikaner, som presenteras
i Panache-seriens nyaste volymer, har inte
mycket gemensamt utom den ambition som är
varje ordentlig romanförfattare egen: viljan
att genombryta den naiva realismens
psykologiska föreställningar, att belysa de schakt som
sprickorna i den enskildes ordnade världsbild
och rationaliserade beteendeformer kan tänkas
signalera. Saul Bellow upprättar en serie
protokoll över sprickorna och arrangerar till
läsarens och sin egen hjälp en fortlöpande
problemdiskussion; helheten ger ett intryck av
allvar i uppsåtet och energi i genomföringen,
men den är inte konstnärligt märklig. Truman
Capote protokollför inte och diskuterar inte.
Han arbetar helt på känn, med en egendomlig
blandning av mjuk indolens och besatt
intensitet i förnimmandet. Han borrar sig inte ner
i schakten, utan strövar omkring tills han
känner dagvärldens fotfästen vika. Sedan låter han
sig sjunka, medförande en
observationsappa-rat som begränsas till symbolsinnets
reaktionsmekanism. Utslagen är plötsliga, häftiga och
svåra att verifiera. Artistiskt är Capote vida
intressantare än Bellow, men han saknar helt
dennes balans och lyckas sällan åstadkomma
ett funktionellt samband mellan erfarenhet och
uttryck.
Den bristen kan naturligtvis ställas i
samband med författarens ungdom; Capote var
23 år när han debuterade med ”Other Voices,
Other Rooms”. Mot samma bakgrund kan väl
också de stilistiska och motiviska
reminiscenserna från andra sydstatsförfattare ses, i den
mån överensstämmelserna inte är lättare
åter
218
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
