Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
förda till gemensamma, sociala och geografiska
determinationer. Capote förefaller att vara
starkt bunden av sådana, framför allt av de
sidor hos den djupa söderns existensform som
vetter mot förruttnelse och utplåning. Dem
återkommer han oupphörligt till, med
skräckslagen fascination och ofta med ett
symboluppbåd som för tanken till en jämnårig svensk
diktare, Stig Dagerman. Liksom i dennes första
böcker är emellertid gränsen mellan gestaltad
upplevelse och raffinerat maskerad brist på
upplevelse svår att dra. Många egenheter hos
både personer och situationer i Capotes bok
förefaller att vara pubertetsdemoniska
lämningar; men fördelningen av det som verkar
äkta tyder på att ”dekadansen” inte i huvudsak
är attityd.
Två grundmotiv är skönjbara i Capotes
vävnad. 13-åringen Joels resa till den avlägsna och
förfallna gården är en variant av det i
litteraturen inte okända sökandet efter en arkimedisk
fader. Pojkens önskedröm antyds i ett brev
som han skriver till en kamrat i hemstaden
New Orleans och som är en ren förfalskning:
Joel har överhuvud inte sett sin far, bara fått
en aning om något slags skrämmande
hemlighet som är förknippad med honom. Mysteriet
klarnar till slut — och en tröstlösare
upplösning av fadersmyten skulle ha varit svår att
konstruera: ett par meningslösa ögon bland en
mängd preciösa i ett sjukrum, ögon som
mönstrar Joel ”med ett fånigt glitter på
botten”. Auktoriteten, som skulle röka pipa och
vara mycket ung, är en vålnad, en maktlös
invalid, insnärjd i sin egen förintelse.
Om det är svårt att säga hur mycket Capote
inlägger i denna symbol, så är det ännu
svårare att få ett grepp om den förändring inom
huvudpersonen, som är bokens andra (och
kanske egentliga) huvudmotiv. Det är fråga
om ett övervinnande av barndomens
trollbundenhet, av dess samtidigt accepterande och
hjälplöst frågande hållning till de vuxnas
värld (här återgiven som en sorts mardröm).
Men framställningen är för vag, och Joels till
slut nådda utsiktspunkt förmedlar inte något
friare perspektiv. Linjerna förvandlas till
lianer, förlorar sig i en djungel vars psykologiska
vegetation dels är omogenhet, dels ett högt
utvecklat bildsinne. Det sistnämnda leder vilse
just på grund av att det inte är organiskt annat
än i vissa enskildheter. Men i sådana
enskildheter kan det flamma upp i bländande
explo
sioner innan det förlorar sig i ett dunkel, som
inte lämnar några orienteringsmöjligheter
öppna.
I Saul Bellows ”The Victim” råder nästan
hela tiden dagsljus, ett lite grått dagsljus som
j ämnar ut både slagskuggor och solgläntor.
Mil-jön är New York under några kvava
sommarveckor, huvudpersonen är en judisk
tidskriftsredaktör och motivet är skuldkänslan.
Asa Leventhal — så heter redaktören — blir
antastad av en misslyckad och alkoholiserad
figur som gör honom ansvarig för hans,
dekis-figurens, misär. Leventhal finner denne Allbee,
som han endast tillfälligt haft att göra med en
gång för länge sedan, högst osympatisk och
hans anklagelser ytterst löjliga. När
rättegången fortsätts blir han irriterad, sedan
osäker, till slut benägen för att ge den sj
älv-utnämnde åklagaren rätt. I yttre avseende
manifesterar sig detta i att Allbee tränger sig in
som parasit. Inåt blir det en kris, en skrämd
uppgörelse med det förflutna som blottar
jaghusets osäkerhet, de egna motivens tvetydighet.
Vad är redbart uppsåt och vad är amoraliskt
uttryck för ångesten att misslyckas, hemligt
befäst av judens underlägsenhetskänsla i en
kanske bara inbillat hotfull omvärld? Finns
det en omedveten eller medvetet undanskjuten
skuld på självtillitens botten?
Bellow intresserar sig, såsom rätt och billigt
är, mera för skuldkänslans individuella
psykologi än för dess ”objektiva” sida. Den tekniska
lösningen antyddes redan. Den är såtillvida
olycklig, att den belastar Allbee med en
reso-nörsfunktion av det slag som knappast någon
annan än Dostoj evskij har kunnat göra dikt
av; Bellow kan det i varje fall inte. ”Offret”
innehåller oberoende därav mycket av intresse,
främst en del bidrag till kapitlet om judarna
i USA. Men trots att samspelet mellan olika
stämningsplan på många ställen är skickligt
upplagt, har man en bestämd känsla av att
Bellows bok hör till den stora del av
romanlitteraturen, som sociologin med tiden kommer
att göra överflödig — med andra ord till den
del som har sin tyngdpunkt inte i den
konstnärliga syntesen utan i materialet.
”Andra röster, andra rum” har översatts av
Per Erik Wahlund, ”Offret” av Sonja
Bergvall. Båda förefaller att ha gj ort ett gott arbete.
En särskild eloge förtjänar Wahlund, vars
uppgift måste ha varit mycket krävande.
Bengt Holmqvist
219
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
