Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
AFRIKAS RÖST
Alan Paton: På lösan sand. Översättning av
Birgit och Åke Leander. Ljus
1949. 12:—.
Wulf Sachs: Svart vrede. Översättning av
Nils Jacobsson. Tiden 1949. 11: 50.
Alan Patons ”Cry, the beloved country”
har i kraft av sin resning och sin skärpa blivit
berömd som en sydafrikansk tragedi
jämbördig med Dreisers amerikanska. Boken, som
kom 1948 och nu föreligger i en mycket god
svensk översättning under titeln ”På lösan
sand”, är ett trehundra sidor långt, strängt
komponerat och mäktigt genomfört
prosaepos om Sydafrikas moderna kris. Alla dess
problem koncentreras under ett brännglas
i den osökta och skakande skildringen av
den gamle negerprästens resa från Natal
till Johannesburg för att ta reda på sina
släktingar som uppslukats av storstaden. Men
romanen får sin starkt exotiska färg inte bara
genom sitt ämne, genom att den levandegör en
främmande världsdels problem med lysande
åskådlighet utan också genom själva stilens
konstnärliga kvaliteter, genom den
hemlighetsfulla friskheten som bevaras ända in i de
mörkaste detaljerna. Boken har mitt i sin fasta
realism ett vibrato i tonen, en vild smärta, som
fick röst i originalets titel. Författaren talar
om infödingarnas rop över kullarna, det
oartikulerade ropet ut i luften som några vita
kallar magi. Men det är inte magi, det är
Afrikas röst. Stark och främmande och egendomligt
skälvande ljuder den rösten i denna roman,
vars vrede och kärlek till slut lyfts som ett
klagoskri ut över Afrika, the beloved country.
Romanen rinner upp i Umzinkulus dal bland
de gräsklädda, böljande kullarna i ett av
Afrikas vackraste landskap. Men de gröna
kullarna håller på att läggas öde, de blir röda och
nakna, titohoyan skriar inte längre och alla
ungdomar lämnar byarna. Negerprästen
Ku-malo har förlorat sin bror, sin syster och sin
ende son till staden, Johannesburg, och han
vet inte vad som har blivit av dem. Han reser
dit för att få veta det och återfinner systern
som prostituerad lönnkrögerska, brodern som
smart politiker och slutligen sonen som skyldig
till dråp på en vit man. Pastor Kumalo har
under denna smärtans vandring fått veta
sanningen om Johannesburg och han har fått
slungad emot sig hela sitt lands och sitt folks
tragedi.
Ett viktigt drag i denna tragedi är de
inföddas sönderbrutna traditioner: stammen är
sprängd och det går inte att foga den samman
igen, men de som har lämnat stammen har
inte fått någonting i stället. Den infödda
arbetskraften exploateras hänsynslöst av de vita.
Guldet måste brytas, säger de, för Sydafrika
är byggt på guldet, men negrerna svarar att
det inte alls är byggt på guldet, utan på deras
ryggar, på deras svett och arbete. De vita stiftar
lagarna och vägrar negrerna varje form av
människovärdig tillvaro, snärjer in deras liv
i trakasserier och förordningar och dömer t. ex.
fyra negrer till fjorton dagars straffarbete för
att de varit för högröstade på bygatan men
frikänner en vit man som erkänner att han utan
någon som helst anledning slagit en
trettonårs-flicka medvetslös. Sådant är den innersta
orsaken till den negerbrottslighet som sveper fram
över Johannesburg och skrämmer de vita och
de svarta till ännu mera fruktan för varandra.
Bara en och annan vit har en mera framsynt
inställning, t. ex. romanens Arthur Jarvis som
tar till sin livsuppgift att övertyga de vita om
nödvändigheten att behandla negrerna rättvist.
Handlingens blodiga ironi låter denne Jarvis,
medan han författar ett föredrag om de
verkliga orsakerna till brottsligheten bland de
infödda, bli skjuten av Kumalos son, som
överraskas under en rånkupp och skjuter av rädsla.
Fruktan är för Paton alltid den innersta
nyckeln till Sydafrikas tragedier, vitas och
svartas förlamande, förödande fruktan.
Den gamle negerprästen återvänder till sin
by när dödsdomen har lästs över hans son och
han för med sig sin systerson och sin sons
unga hustru som väntar ett barn. Familjens
spillror återförs till de gröna kullarna. Men i
de sista kapitlen får tragedin ett nytt ljus, när
en egendomlig och djup vänskap uppstår
mellan Kumalo och den mördades far, en upplyst
godsägare i Kumalos dal. Över händelsernas
blodiga förvirring når de varandra i ett
hemligt samförstånd, i en anda av vishet och kärlek
som bildar romanens mäktiga slutton. Båda
dessa män har sin del av skulden till det
hemska och meningslösa mordet men när de
förstår varandra och kan mötas utan hat och
fruktan skimrar ändå ett hopp för Sydafrika.
Kärleken är den enda räddningen, men
räddningen måste komma snart.
220
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
