Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
yrken. Som en verkligt betydande författare
erkändes Kuprin inte förrän år 1905, då hans
märkliga roman ”Duellen” med dess
avslöjande interiörer ur det ryska militärlivet
utgavs. Kuprin är en i konstnärligt avseende
högst ojämn författare. Han har skrivit flera
fängslande noveller; han har också skrivit
många som enbart är klatschiga. Hans styrka
som novellist ligger framför allt i förmågan
att med påtaglig sanning återge en miljö, att
på ett realistiskt sätt fånga en atmosfär. I
novellen ”Sjösjuka” är det inte så mycket de
skildrade människorna som intresserar: det är
snarast det trovärdiga återgivandet av ett
brutalt händelseförlopp som fängslar läsaren.
Detsamma är fallet i ”Livets flod”: vi får veta
alltför litet om bakgrunden till den stackars
studentens självmord — men ypperligt
återgiven är den sjaskiga hotellmiljön, stämningen
av vanvård och förfall. Det yttre sceneriet, det
våldsamma händelseförloppet är också saker
som Kuprin visar sig behärska i berättelsen
”Hästtjuvarna” — medan
människoskildringen, den psykologiska belysningen kommer
i andra hand. Vid några tillfällen — t. ex. i
”Duellen” och i novellen ”Stabskapten
Rybni-kov” — visade Kuprin att han också kunde
tränga in under tingens och händelsernas yta
och inifrån belysa människors reaktioner. I de
tre noveller som nu föreligger är det främst
hans förmåga att med must och uttrycksfullhet
återge miljö och atmosfär som träder i dagen.
Kuprin var känslomässigt starkt bunden vid
det förrevolutionära Ryssland, ehuru han
ideologiskt sett avgjort tillhörde dem som ville
förändring, framsteg. Mitt in i revolutionens
jäsande Ryssland kastas vi av Aleksander
Serafimovitj, en av de få också som
konstnärer verkligt betydande sovjetryska
författarna. När Serafimovitj’ berömda roman
”Järnströmmen” nu åter översatts till svenskan —
första gången skedde det 1930 — är det nog
med att i korthet understryka dess betydande
konstnärliga förtjänster. Denna år 1924
tillkomna skildring av ukrainska bönders återtåg
längs Svarta havets kust besitter en storartad
åskådlighet; inget damm har lägrat sig över
denna bok: det är ett verk av en realistisk
artist och det har det levande livets puls. Om
”kollektivromaner” har det ordats mycket i
den litterära debatten i senare tid. Få har
lyckats på ett konstnärligt tillfredsställande sätt
realisera sådana ”kollektivskildringar”. Till
dessa få hörde emellertid Serafimovitj.
Johannes Edfelt
JYLLÄNDSK VARDAG
Hans M0lbjerg: Gården. Översättning av Nils
A. Bengtsson. LT:s förlag 1949. 8:50.
Romanpristävlingar är ju långtifrån alltid
den riskfriaste inkörsporten för litterära
begåvningar, i all synnerhet inte när deltagarna
är hänvisade till att pröva sin talang på ett
givet ämne. Desto mer glädjande är det när
en sådan pristävling avkastar böcker som
skulle ha gjort sig gällande även om de getts
ut under sensationsfriare förhållanden. Hans
Mplbjerg har med sin berättelse ”Gården”
erövrat både det danska och det nordiska priset
för den bästa romanen om ”människor och
problem på landsbygden i nutiden”, och efter
att ha jämfört hans bok med den svenska
prisromanen i samma tävling, Per Olof Ekströms
”Sommardansen”, har man bara att konstatera
en avsevärd klasskillnad. För övrigt är det inte
nödvändigt att göra några komparationer:
”Gården” är också bedömd för sig en mycket
sympatisk och hedervärd roman, genomsyrad
både av sensibilitet och auktoritet.
Flykten från landsbygden har i Danmark
varit ett spörsmål av långt mindre räckvidd än
i Sverige, och det är givetvis den
grundläggande orsaken till att Mplbjerg inte känt sig
lika pressad som Ekström att lägga
huvudvikten vid prisämnets senare led: han har i första
hand låtit folket i provinsen framträda och
tangerat problemen endast då de återverkat på
människorna. Och de frågor han tar upp är
snarare tidlösa och allmängiltiga än
utmärkande för modern landsbygd, till exempel: Hur
kommer det sig att klyftan mellan
generationerna aldrig kan överbryggas? Varför är det
så svårt att vara tillfreds med livet också när
det ligger utstakat framför en ? Och varför
försöker vi inte spränga cirklarna kring oss själva,
då vi ändå upplever bristen på ömhet och
generositet som en fattigdom?
Den sparsamma yttre handlingen spelar i
Vendsyssel på Jylland från tiden efter första
världskriget fram till trettitalets slut.
Förankringarna i rum och tid verkar på något sätt
tillfälliga, och det ska de kanske vara;
hållpunkter får man i enstaka lokala upplysningar,
i den diskret berörda övergången till
maskinellt jordbruk, i flyktiga notiser om det
beryktade bondetåget i juli 1935. Anton Gården har
efter år av lantarbetarslit kunnat köpa ett eget
hemman ett par mil ifrån kusten: blåsten som
sveper in över heden och märgelgravarna för
222
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
