Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
med sig doften av tång och salt som en aning
om frihet. Lungsot och växelomsättningar
kastar sin stående skugga över helhetsbilden,
fuktrosorna slår ut på de urskinta tapeterna och
gikten gör sig tidigt påmint, men stycke för stycke
blir den ofruktbara heden förvandlad till
åkerjord och sönerna växer upp för att ta vid efter
fadern. Så grenar deras vägar ut sig från den
karga mittpunkten: till folkhögskolor och
seminarier, till främmande familjer och främmande
näringsfång. Anton omkommer vid en
olyckshändelse, bittert medveten om att ha överlevt
sig själv och på äldre dagar ha stått allt
ensammare mot sönerna, och när författaren
sätter punkt är det ovisst om hemmanet längre
ska gå i arv inom släkten: den oförsonliga
repliken ”Varför säljer vi inte gården?”,
uttalad med gråtskälvande röst av hustrun till
yngste sonen, har just tonat bort genom
höstskymningen.
Styrkan hos Mplbjergs roman ligger således
inte i ett uppladdat och ovanligt
händelseförlopp: vad som här lågmält har förtäljts tycker
man sig många gånger förut ha stått ansikte
mot ansikte med såväl i verkligheten som i
litteraturen. Man kan inte heller säga att
människoskildringen är frapperande egenartad:
personerna i boken får karakterisera sig själva
genom sitt uppträdande i de situationer de ställs
inför, och Mplbjerg fördjupar inte denna
avsiktligt eller oavsiktligt behavioristiska
psykologi genom några omtumlande
belysnings-effekter ur oväntade vinklar: han skildrar,
återskapar, men kommenterar inte. Men med sin
eftertänksamt annoterande teknik — om man
nu ska använda en sådan beteckning för den
organiskt framvuxna, sobra och distinkta
konstfärdighet som dominerar berättelsen — har han
fått en remsa dansk jord att sprida sitt moln av
dofter och det dagliga livet på ett överintecknat
hemman att speglas in i minsta detalj; en
nattlig kalvning i flackande lyktsken beskriver han
så att ens näsvingar vibrerar av blodlukten, och
stämningen kring en enkel måltid fångar han
med så fint öra för den förtätade tystnaden
att innebörden av sakrament blir uppenbar.
Under en föga publikfriande yta döljer sig här
en landskapslyriker ur den kategori som dansk
litteratur visar samma beundransvärda
förmåga att nyrekrytera; utan att förfalla till
siratlighet antecknar han hur vårregnet sprider
sig som en utslagen solfjäder och gör hästarna
mörka i skinnet, hur viporna skriar längs åkern
där morotsplockarna skymtar genom
oktoberdiset, hur storken seglar bort över vattensjuka
marker med de mönjeröda benen bakåtfällda,
hur rutorna av is lägger sig som krakelerat
glas efter första frostnatten. Det finns ett sinne
för vardagens poesi och de alltför närliggande
tingens hemliga utstrålning i denna roman som
osökt och oemotståndligt förmedlar sig till
läsaren.
Fakturen i boken är episodisk, handlingen
förs framåt med nyckfulla avvikelser från
huvudtemat och klarögt inströdda apropåer, men
författaren har också lärt av den brett
framflytande dokumentärprosan och smält in sina
korta, klara huvudsatser i en lugnt
andhäm-tande rytmik som harmonierar med innehållet.
Redan efter några få sidor tar man del av
romanen med den självklara tillit som Mplbjerg
har rätt att påräkna; det vore förvånande om
denna renstämda, frasfria, av ett stilla vemod
genomtonade bok skulle bli en
engångs-prestation.
Nils A. Bengtssons översättning gör ett
vederhäftigt intryck, men man får en bestämd
känsla av att Mplbjergs prosa inte lämnar ut
sin finaste essens förrän den blir läst på danska.
Och så flyter då på nytt den fåvitska tanken
upp: är det absolut uteslutet att bidragen till
en nordisk romanpristävlan publiceras på
originalspråket både i hemlandet och i
grannländerna? Det förlag som först inlåter sig på det
experimentet kommer att ge ett verksamt stöd
åt utvecklingen av den interskandinaviska
litteraturkontakt som ändå någon gång måste
bli mer än en önskedröm.
Per Erik Wahlund
SVENSKA PARISFARARE
Gunnar Brandell: På Strindbergs vägar
genom Frankrike. Wahlström & Wid-
strand 1949. 3:50.
Gunnar Cederschiöld : Efter levande modell.
Med teckningar av författaren. Natur
och Kultur 1949. 12: 50.
Sven Aurén: Mitt fönster i Paris. Wahlström
& Widstrand 1949. 8: 50.
Gunnar Brandell förenar i sin person den
lärde strindbergsforskaren och den rutinerade
utrikeskorrespondenten. Han framträder i båda
dessa egenskaper och sammansmälter dem på
ett lyckligt sätt i en nyligen utgiven liten volym
— ”På Strindbergs vägar genom Frankrike”.
Under ett par tre septemberveckor har han rest
223
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
