Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
SKOLASTIK
Lechard Johannesson: 40-talet och idéerna.
En bok till gammaltroende kristna och
moderna hedningar. Bonniers
1949. 9:50.
”Tankens redbara ärlighet” och motviljan
mot allsköns dogmatism är dygder, som det
gång på gång vädjas till i Lechard
Johannessons stridsskrift ”40-talet och idéerna”. Dessa
vädjanden spelar i huvudsak rollen av tillrop,
avsedda att egga de redan troende och att
avleda de otrognas uppmärksamhet från
författarens eget opererande med dogmer och
oredligheter. Johannesson skiljer vid ett tillfälle
mellan välvilliga och mindre välvilliga läsare.
Det är nu inte riktigt korrekt, eftersom både
principiell godsinthet och principiell hätskhet
strider mot den förutsättningslöshet som han
begär. Men även om man arbetar sig upp från
filosofisk objektivitet till ett det välvilligaste
känslotillstånd, så har man svårt att smälta
mycket i Johannessons uppläggning av
livs-åskådningsproblemet.
”40-talet och idéerna” inleds av en sorts
idéhistoriskt potpurri, som med ett milt uttryck
är tillrättalagt. Johannesson ”visar” att den
plågade mänskligheten är på väg mot en ny
och fördjupad verklighetsuppfattning. Han är
mycket ond på den ”positivistiska eller
eklekti-cistiska filosofin”, som genom ”ett lättsinnigt
avvisande av de stora livsfrågorna” har fört
till ”livstrött dekadens”. Positivismen är ”den
torftigaste, den banalaste, den
intelligensfattigaste åskådning som någonsin existerat”. Den
är vidare bl. a. tandlös, ålderdomsförslöad,
småsöt. Eländet i världen har blottat
”ihåligheten i denna livstro”. Jean-Paul Sartre har
”gjort det ofrånkomligt klart för vår tids
människor, att människan måste få ett metafysiskt
fundament för sin tillvaro”. Därtill inskränker
sig hans insats, ty i övrigt är existentialismen
alldeles ohållbar. Men insikten om detta skapar
i sin tur en inte mindre ofrånkomlig klarhet,
ty ”därmed” är vägen åter öppnad ”till en
kännedom om Gud genom betraktande av
tingen och dessas sammanhang, som vi möter
i de traditionella gudsbevisen”.
Här, säger Lechard Johannesson, ”tar
40-talismen vid”. Den eftersträvar, lär vi oss, ”en
metafysisk förankring av sin verklighetssyn”.
Kännetecknande för ”den 40-talistiska
inställningen” är att den ”vill slå sönder illusionen”
samt ”tränga ner till det väsentliga”. Och, heter
5 BLM 1950 III
det med bländande slutledningskonst, ”på
denna punkt tvingas den över till religion —
eftersom man endast i religionen möter det
väsentliga i absolut mening: Gud. Därigenom
får denna poesi sin fasta verklighetsförankring,
en verklighetsförankring, som ej blir banalt
naturalistisk utan metafysisk.”
Denna bild av 40-talets dikt kan synas
häpnadsväckande. Måhända har Johannesson haft
det på känn då han så ivrigt värjer sig mot
eventuella anklagelser för bristande redbar
ärlighet. ”Ingen må komma och säga”, inskärper
han, ”att jag tolkar in mina egna
älsklingsidéer i den mest moderna poesi vi har. Mina
egna fantasier eller privata tolkningar har intet
som helst värde.” Det är något att ta fasta på.
Vad man inte kommer ifrån är att
Johannessons dokumentering av den objektiva
karakteristiken är ytterst konstig. Utom ett par
katolskt inspirerade uttalanden i ”den
förnämliga 40-talistiska tidskriften” Heretica anförs
endast några dikter ur Östen Sjöstrands ”unio”.
De två första bestås en valhänt estetisk
kommentar. Den tredje utsätts för ett slags tolkning,
som dock inte har synbart stöd i texten (bl. a.
behandlas uttrycket ”berusad båt” utan att den
självklara associationen till Rimbaud
föresvävar författaren). De två återstående citeras
bara, i sammanhang som Johannesson finner
lämpliga. Sålunda bevisar ”den unga dikten”
att ”de flesta människorna” inte hör till den
grupp som Ingemar Hedenius kallar religiöst
oskyldiga. Särskilt orden ”de flesta” är
anmärkningsvärda med hänsyn till den breda
empiriska bas, som Johannesson med
förutsättningslös vetenskaplighet bygger på.
Mellan Sjöstrands verser hinner
Johannesson bedriva en smula filosofi. Han framhåller
det enkla isomorfiförhållandet (själva
begreppet tycks vara honom okänt) mellan
cirkelfiguren och dess matematiska formel såsom
någonting högst underbart, och han utvidgar
detta underbara att gälla ”tillvaron i dess
helhet”: han frammanar bilden av en Sanning,
som genom ett ”syndafall” träder ut i ”tingens
värld”. Det väsentliga blir då inte tingen utan
deras ”väsen — som vi med en skolastisk term
skulle kunna kalla deras essens”. Uttrycklig
hänvisning görs till Aristoteles och den helige
Thomas. Egendomligt nog åberopas inte det
påvliga beslut av år 1879, som är grunden
till att dessa framstående män besitter en
kunskapsteoretisk auktoritet utöver den
filosofihistoriska.
Oberoende av all väl- eller illvilj a måste man
225
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
