Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Sigrid Undset var formellt alltid naturalist.
Hon har egendomligt nog aldrig gjort ett
försök att kasta eller ens modifiera den tunga
romantyp, hon en gång accepterat. Då därtill
kommer, att hon språkligt ofta är oskön och
inte ens respekterar de enkla
kompositionsprinciper, som den traditionella romanstilen
dock erkänner, blir resultatet ofta ovigt och
tröttande.
I denna tunga naturalistiska form göt
Sigrid Undset in ett absolut onaturalistiskt
innehåll, och detta icke bara i sina katolska verk
utan delvis också i ungdomens romaner och
noveller. Hon har aldrig erkänt
utvecklingsläran eller determinismen som rimliga. Hon
har alltid med den dj upaste skepsis sett på den
moderna människotyp, som sätter sig som sitt
eget mål. Hon har alltid vetat, att människan
för att nå sina rätta mått måste underordna
sig någonting högre.
Detta högre fann hon med tiden i den
katolska kyrkans sanning. Men hur?
Det förefaller efter Winsnes’ utredning, som
om hon aldrig skulle ha gjort några
exceptionella, mystiska eller andra, upplevelser. Det
förefaller också troligt, att det icke var ett
moraliskt dilemma, som tvang henne att söka
en frälsning, även om hon var väl bekant med
synden och syndens konsekvenser. Vad som
drev Sigrid Undset till Rom, var väsentligen
ett vetenskapligt krav: hon ville veta sanningen,
och alla andra system föreföll henne barnsliga.
Trons sanningsproblem har tydligen aldrig
irriterat henne, om de ens existerat i hennes
värld. Winsnes visar också, med vilken
intellektuell skärpa hon mellan världskrigen tog upp
kampen mot den ”efternaturalism” — Winsnes
accepterar termen — som dominerade denna
desorienterade epok. Hon hade sina argument
i bästa ordning.
Därmed är naturligtvis alls icke sagt, att
Sigrid Undset skulle ha nöjt sig med eller
stannat vid denna intellektuella övertygelse.
Författaren antyder försiktigt, att hon mycket
snart gjorde också andra upplevelser. När hon
i november 1924 upptogs i Kyrkan, ger
biografen upp sin skildring: ”Den gudomliga nåden
mötte allt det i henne som sträckte sig mot
sanningen. Det är mysterium. ’Bara en
övernaturlig intervention kan frälsa oss från oss
själva’, skriver hon.”
Om Sigrid Undsets fortsatta andliga
utveckling har hon själv icke meddelat mycket, men
den som tar del av hennes senare författarskap
— icke minst de endast på tyska och engelska
föreliggande, ytterst viktiga och hos oss väl
alldeles okända skrifterna —, finner snart, att
hon måste ha steg för steg tillägnat sig en stor
del av kyrkans viktigaste erfarenhet. Genom att
hon icke startade från en subjektiv
känsloupplevelse utan från början utgick från att Gud
är en andlig verklighet, vilken emellertid
mycket väl kan vara subjektivt oåtkomlig för
individen, som fått sina andliga organ
förtvinade, besparades hon många desillusioner.
Hennes två sammanhängande nutidsromaner
”Gymnadenia” och ”Den brinnande busken”
missförstods tydligen av den norska kritiken
lika radikalt som av den svenska. I en tid, då
Graham Greene, Georges Bernanos och
Fran-gois Mauriac väckt också naturalisternas
intresse, borde dessa böcker kunna få en ny
renässans. De behandlar nämligen en ganska
alldaglig, modern mans möte med mystiken,
ja, de är veterligen de enda betydande romaner
i nordisk litteratur, vilka för sin
människoskildring är beroende av den stora mystiska
litteraturen.
Denna speciella väg till katolicismen har
Winsnes som den förste kunnat kasta ljus över
genom att peka på de franska dominikanernas
verksamhet i Norge. Sigrid Undset har själv
i en hyllningsartikel till Jacques Maritain
berört saken:
Av dessa franska dominikaner fick man bekräftat,
att den katolska kyrkan inte var någon kvarleva från
det förflutna, vilken var oupplösligt förbunden med
föråldrade sociala former, vilka man aldrig mer kunde
vända tillbaka till, utan en aktiv, framåtskridande
kraft med socialt medvetande och ett högt utvecklat
intellektuellt liv; den förkunnade alltid samma
oföränderliga budskap men hade förmåga att bära fram
det på det sätt tiden behövde. Det rörde sig om ett
införande i religiöst tänkande.
Liksom beträffande den tyska antroposofin
står man här inför en andlig maktfaktor
verkande i Norge, vilken vi ännu icke har någon
motsvarighet till i Sverige, om man icke tänker
på de sista åren och den thomistiske filosofen
Lechard Johannessons framträdande som
vetenskapsman och kritiker. Sigrid Undset blev
också tämligen ensam i Norge. Det är först
på de sista åren Norge fått dominikaner av
norsk börd och enstaka katolska intellektuella,
som docenten Daniel Håkonsen.
Johannes Jörgensen ställde levande fram
katolicismens stora helgongestalter och fångade
de heliga platsernas poesi. Sigrid Undset
tänkte igenom den efternaturalistiska
människans intellektuella situation klarare än de
flesta och efterlämnar en hel produktion av
227
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
