Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Harry Schein: Brott på film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HARRY SCHEIN
ningsfiffel kring en avdankad pro-boxares
uppgjorda match. Uppgjord utan boxarens
vetskap eftersom hans manager räknar med
att han skall förlora ändå och därför inte
anser sig behöva dela mutpengarna med
honom. I en komprimerad novellistisk form
skildrar filmen boxarens desperata seger i
ringen mot en fruktansvärd bakgrund av
ringvrak i en glädjelös nöjesindustri i Paradise
City. Själva matchen och den efterföljande
misshandeln, under vilken gangsterbandet, som
känner sig lurat, krossar boxarens händer,
utgör filmens huvudavsnitt och lämnar för den
som måhända har speciella önskningar intet
över att önska i fråga om sadistisk naturalism.
Som helhet tillhör den säsongens starkaste och
mest sevärda amerikanska filmer.
”Winterset” är tematiskt mera komplicerad.
Till sitt yttre förlopp handlar den om sonen
till offret för ett politiskt-kriminellt
justitiemord, påminnande om Sacco och
Vanzetti-fallet, som söker rentvå sin faders minne. I
ödesdramats klassiskt-pretentiösa form
sammanföres med tillfällighetens ironiska
förutbestämdhet de huvudagerande i dramat, sonen,
domaren som drivits till vansinne av sitt dåliga
samvete, mördaren Trock som i sin bestialiska
känslolöshet för tankarna till Slim i ”No
Orchids for Miss Blandish”, vittnet, som av
rädsla för mördaren och sitt eget skinn lät den
oskyldige bli dömd och hans syster som slits
mellan sin kärlek till offrets son och sin
tillgivenhet för brodern. Liken är, som antytts i
inledningen, förhållandevis många, så som det
anstår ett ödesdrama, men j ämfört med filmens
djupare syfte, till vilket vi senare återkommer,
av relativt underordnad och dessutom inte
överdrivet naturalistisk betydelse.
Underliga är censorns vägar. Eller är de
verkligen det? Strängt taget kan det bara finnas
två motiv för filmcensur. Det kan vara
angeläget att undvika bildföljder som genom sin
omedelbara eller associativa karaktär kan ge
upphov till momentant häftiga
affektutlösningar, i skräck och ångest, i plötsliga
aktiveringar av sexualdriften, i äckel och avsky. Det
är allmänt accepterade begrepp som går under
den kuriösa samlingsrubriken ”anstötliga och
förargelseväckande” och vars verkliga förmåga
att ”förarga” här inte skall diskuteras.
Viktigast är dock att allmän visning av
sådana filmer förhindras som i sin latenta
tendens och djupliggande suggestionskraft bidrar
till idealbildningar och föreställningar av
socialt destruktiv effekt.
I sitt hänsynstagande till det första motivet
gör censuren i regel inga nämnvärda misstag.
De klipp som har gjorts i ”Under New Yorks
broar” kunde förstås ha gjorts tio år tidigare
och sannolikt skall väl även ”Brighton Rock”
kunna visas när en och annan rakkniv tagits
bort. Det är emellertid inför det andra,
viktigaste, men byråkratiskt också mera
svårfixer-bara motivet som censuren gör sina
väsentligaste misstag. Alldeles säkert är
censurpersonalen tillräckligt intelligent för att fatta den
kvalitativa skillnaden mellan amerikansk
dussinvara och filmer som ”Brighton Rock” och
”Under New Yorks broar”. Men i den i och
för sig riktiga tron att den breda massan
inte kan tolka högre subtiliteter anser de
förmodligen att denna publik, omedveten om en
films djupare syften, påverkas av dess yttre
våldsmoment och att en sådan film därför skulle
få en destruktiv effekt även om motsatsen hade
varit avsedd.
Ingenting kan vara mera naivt än detta,
vanföreställningen att en visad handling som
sådan, utan relation till en bestämd
idealbildning, kan fresta till efterapning. Hela frågan
om den analytiska förståelsen är för övrigt
irrelevant, för innerst inne påverkas alla
människor, oberoende om de är filmcensorer,
filmkritiker eller söderkisar emotionellt i samma
riktning. Vi tvingas alla att uppleva Pinkys
handlingar i ljuset av hans nederlag och
imbecilla oförmåga, Trocks mord i ljuset av hans
perverterade — oss helt väsensfrämmande —
hatattityder. Men Dan Duryea och alla andra
i de typiska våldsfilmerna är alltid, trots det
obligatoriskt moraliska slutet, idealskapande
centralfigurer vars attraktion i själva verket
är större när man, gärna omedvetet, får
känning av det bristande sambandet mellan
handlingen och slutet, upplever att hjälten och boven
egentligen är andliga enäggstvillingar, skilda
av ett fallfärdigt staket av kvasihumanistiska
klichéer.
Innan en efterapning verkligen kan äga rum
måste människan ha identifierat sig med
ifrågavarande förebild. Jag tror att det även hos
avancerade människor finns en primitiv
tendens att identifiera sig med en Dan Duryeas,
Alan Ladds eller Richard Widmarks självsäkra
aggressivitet även om deras egen intellektuella
censur sällan medger det, men jag tvivlar på
att människor utan patologiska böjelser har
lust att identifiera sig med en i all sin
ömklighet avklädd Pinky eller hans handlingar, lika
lite som de blir nazister efter att ha sett Buchen-
230
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
