Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Filmrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
Till glädje. Manus och regi: Ingmar
Bergman. SF.
Igor Stravinsky sa en gång rätt vresigt att
han inte förstod begreppet ”filmmusik”, att
musik var sig själv nog och inte ett medel för
filmen. Sergei Eisenstein, som också var en
intelligent man, gick inte fullt så långt; i hans
montageteorier intog musiken en betydande
plats, men inte som understrykande utan som
spännings- och konfliktskapande medium.
Ingmar Bergman har i musikfilmen ”Till
glädje” tagit vara på Stravinskys yttrande —
i en replik av orkesterledaren Sönderby, som
varnar violinisten Stig för att använda
musiken som karriärstege. ”Musik är inte ett medel,
den är ett mål.” Med denna replik begår
filmen sitt självmord eftersom Bergman använt
bl. a. stackars Beethovens namn på en växel
som han totalt saknar täckning för.
Vid det här laget vet vi, att Ingmar Bergman
är den svenska filmens kanske skickligaste
yrkesman och dessutom en regissörsbegåvning
med utomordentliga kvaliteter. Vi känner också
hans intellektuella svagheter; de kommer till
uttryck även i filmatiseringar av skickliga
författares manuskript men riktigt besvärande
blir de när Bergman själv hittar på handlingen
till en film.
”Till glädje” handlar om ett äktenskap
mellan två unga orkestermedlemmar, Stig och
Marta, spelade av Stig Olin och Maj-Britt
Nilsson. Stig har ambitionen att bli konsertviolinist
men hans begåvning räcker inte till. Hans
fiasko inträffar när Marta väntar barn och
resulterar i en rad äktenskapliga konflikter som
utlöses i separation. En liten ingmar
bergman-slampa (stark make-up, utskjutande bröst,
företrädesvis i underkläder) komplicerar
situationen, men så småningom kommer de unga
underfund med att de ändå behöver varandra.
Men då exploderar, enligt den ingmar
berg-manska speciella lagen om alltings djävulskap,
ett spritkök och Marta dör. Men livets mening
och livets glädj e finns i alla fall, för när
orkestern repeterar Beethovens nionde symfoni
kommer Stigs lilla barn in och sätter sig i en tom
bänkrad.
I alla Ingmar Bergmans filmer har det
funnits en den religiösa tankens grumlighet, men
den framstår i denna film i ännu mer
obarmhärtig dager än t. o. m. i ”Eva”. Det är snudd
på Edvard Persson-filosofi att schematisera
tillvaron så att man lyssnar efter spädbarnsskrik
så snart någon dör och allra minst Beethoven
torde ha nöjt sig med dessa premisser som
inspirationskälla. Det finns en glädje bakom
smärtan, men smärtan är ingalunda så
meningslös som exploderande spritkök och
glädjen åt att livet går vidare måste något dämpas
av den fortsatt expanderande
spritköksmarkna-den, för att inte tala om mera näraliggande och
inte fullt så meningslösa vätebomber.
Amerikansk filmreligiositet skaffar sig
världsliga alibin genom basebollspelande präster och
boxande nunnor. De attribut som har gett
Berg-manfilmerna den nödvändiga prägeln av
tendentiös realism är kvinnomisshandel, snack om
aborter, tomma konjaksbuteljer och repliken
”fan va ja gillar dej” i stället för ”jag älskar
dej”: och så det egendomliga fenomenet att
Bergman i världens fnasklösaste land inför ett
fnask i varje film.
Det finns andra betydande svagheter i denna,
Bergmans svagaste film. Den trevande dialogen
mellan de unga på klippan är i sin dolda
sentimentalitet förfärlig, skälmsk, så att
premiärpubliken (vid 9-föreställningen) fnissade på
fel plats. Kompositionen är ryckig med
plötsliga texter: ”Nu är det höst igen” eller ”Tre
år senare” och t. o. m. kamerans orkestersvep
är för snabba och oregelbundna och därför på
ett störande sätt brytande musikens rytm.
I Bergmans personinstruktion kommer
emellertid hans talanger till sin rätt. Maj-Britt
Nilssons underbara mjukhet lyser genom även de
hårdaste sammanhang och ger hennes roll en
djup mänsklig värme. Olin har en mycket svår
och psykologiskt osammanhängande roll men
övertygar i stort sett om sin växande
kunnighet. Äldst är dock bäst: Victor Sjöströms
orkesterledare, när han talar om för Stig att han
vet om Martas död, en brilliant uppvisning av
en överlägsen skådespelare. Fast nog var det
onödigt att han som dirigent så ofta skulle
gestikulera i otakt.
Gunnar Fischers exteriörer i Hälsingborg
ansluter sig till det bästa i den svenska
naturlyriska traditionen och även i dessa
sammanhang kan Bergman ta åt sig en stor del av
äran. Det för en musikfilm så viktiga ljudet
synes mig mycket vällyckat och gör filmen om
inte sevärd så åtminstone hörvärd. Slutligen
232
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
