Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Filmrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
bör man ge Bergman erkännandet att han om
någon behärskar den moderna
miljöåtergivningen, att han på ett mästerligt sätt kan
avlyssna vardagliga tonfall, fånga in
stämnings-bilder och i snabba expressiva drag skissera
en situations psykologi med pregnanta
konturer. Och rätt vad det är smyger sig en
aforis-tiskt tillspetsad replik i dialogen, ibland för
invecklad, ”litterär”, för att verka äkta, men
ofta sådan att den träffar målet på ett roligt
sätt och då och då med explosiv slagkraft.
Ingmar Bergman är alltför kunnig för att
man skall försöka klappa honom på axeln, säga
att han nog blir bättre. Han vet, och vi vet,
att han kan bättre, att svensk film behöver hans
färgstarka frenesi och smidiga skicklighet, ja
t. o. m. hans religion (hellre än Rune
Lindströms). Men en tids vila för andlig förnyelse
tycks vara nödvändig för att återställa
kontakten mellan hans problematik och verkligheten.
Harry Schein
Arvtagerskan (The Heiress). Manus: Ruth
och Augustus Goetz efter Henry James’
roman ”Washington Square”.
William Wyler. Paramount.
Man brukar tror jag tala om att ett gammalt
familjealbum får liv och stiger fram på scenen.
Det är adekvat när det gäller ”Arvtagerskan”.
Figurerna i dramat är litet för mycket
uppklädda till fotografering och ramen kring dem
är så stilriktig att den blir museal. Hade man
kort innan sett Pabsts ”Tolvskillingsoperan”
och häpnat över hur denne trollkarl verkligen
fått det förflutna att återuppstå med nästan
spöklik autenticitet trots bekymmerslös
stilblandning i kostymer och rekvisita (lika
mycket Dickens som nittital) kunde man inte
ge mycket för William Wylers
mahognyglän-sande, kandelabergnistrande och sidenfrasande
viktorianism där inte ett dammkorn låg på fel
plats. Ralph Richardson som fått så mycket
beröm för sin framställning av den tyranniske
fadern och skicklige läkaren föreföll mig
nästan plågsamt medveten om vad rollen krävde
av honom och blev enbart maniererad när han
skulle vara överlägsen eller gripande. Olivia
de Havilland var då mera omedelbar som den
otympliga, ensamma hemmadottern, vilken
sedan barnsben fått höra hur hopplöst
ojämförligt underbar hennes vackra avdöda mamma
var. Men inte ens hon rörde recensentens för
dagen tydligen förstenade hjärta. Tredje
huvudpersonen, friaren som dras till den
charm
lösa flickan av hennes pengar men också av
så mycket sympati att den ekonomiska
beräkningen endast är halvt medveten för honom,
spelades av Montgomery Clift ganska fint. Det
finns mycket intressant psykologi i dramat men
den gestaltas på filmen alltför schematiskt och
upplinjerat, utan de nyanser som i varje fall
romanen torde ha. Endast slutscenen blir
gripande: när den bortkörde friaren hysteriskt
klappar på dörren till det igenbommade huset
där flickan med sj älvplågeriets extas i blicken
slutit sig inne för att viga sitt liv åt en
förgylld ensamhet drar ett vindsvep från tragedins
isiga höjder genom filmen. Georg Svensson
Vi har funnit varandra. Regi och scenario
efter Wolfgang Borcherts pjäs ”Utanför
dörren”: Wolfgang Liebeneiner.
Filmaufbau — Göttingen.
Det är givet att en tysk medlidandekampanj
har små förutsättningar att bli mottagen på
det rätta sättet av icke-tyskar, och till dessa
hör inte enbart de som räddat världen åt
demokratin utan även de som upplevt kriget på
neutralitetens formella avstånd. Men det är lika
givet att det tyska problemet inte är begränsat
till frågan om brott och skuld visavi
omvärlden, allra minst för den enskilde tysken, som
i all sin mänskliga begränsning inte gärna kan
abstrahera tillvarons aktuella svårigheter
genom att identifiera sig med den nazistiska
aggressiviteten. Men fast genomsnittstysken
således har sin personligt färgade problematik
lika väl som människorna i alla andra länder,
hade ändå en liten, liten förstående skymt av
större, extroverta perspektiv varit mycket
välkommen i Borcherts pjäs och Liebeneinersfilm.
Där pratas det mycket om ansvaret för elva
tyska soldaters liv, men bortsett från en liten,
stupid, världsfrämmande kvinnosaksreplik om
varför de tyska männen skulle försvara sina
hustrur i Kaukasus talas inte om ansvaret för
åtskilliga icke-tyskars liv.
Filmen skiljer sig i ett väsentligt drag från
pjäsen. Liebeneiner har, enligt uppgift i
samråd med Borchert, rundat av berättelsen, låtit
en ljusstråle bryta genom mörkret när en ung
kvinna och soldaten finner varandra i ett sj
älv-mordsförsök, så småningom övertar det
besvärande ”ansvaret” för varandra och kan se livets
mening i att leva för varandra. Denna ”happy
end” ger en viss balans åt den annars alltför
puerilt självupptagna weltschmerzattityden,
men samtidigt förloras en god del av den grällt
233
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
