Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Filmrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
anklagande intensitet som gjort Borchert till
diktare.
Tekniskt är filmen rätt bristfällig, med en
urusel komposition av hackiga återblickar och
ett slött tempo, i synnerhet i första hälftens
frosseri i självömkan. Sedan blir den med hjälp
av några expressiva bildföljder bättre för att
nå en klimax i cabaretscenen, som i all ofilmisk,
dvs. statisk uppbyggnad griper tag även om
härdade nervsystem, mest tack vare Karl Johns
överlägset disciplinerade spel som soldat
Beck-mann.
Den kvinnliga huvudrollen spelas av Hilde
Krahl. Hon skall vara sofistikerad som en som
sett det mesta, men detta blir på tyska tyvärr
alltför lätt pekoralistiskt. Och när känslorna
skall bryta genom den krampaktiga
behärskningen blir de mera vulgära än lidande.
Trots alla dessa invändningar, av politisk,
psykologisk och fihnatisk art, finns i filmen
en ruinbakgrund som inte är kuliss, det
upplevda krigets närhet och ett skri ur en snörd
diktarstrupe. Det räcker. Harry Schein
Adam, Eva och ormen. Regi: Helmut Käutner.
Herzogfilm.
På den i och för sig inte alltför djupsinniga
tanken att jorden är en syntes av himmel och
helvete har Helmut Käutner byggt ett till
formen ståtligt men till innehållet något utdraget
moralitetskåseri. Ämnet är frestande för den
som har anlag för syndafallspikanteri, satirisk
spiritualitet och formell fantasi, men de två
första momenten har ju aldrig varit tyskarnas
starkaste sida och lyrikern-impressionisten
Käutner (”Det gåtfulla leendet”, ”Under
broarna”) är väl heller inte den lämpligaste att
övertygande leka fram himlens och helvetets
surrealistiska miljöer. Nu påminner utstyrseln
mest om en blandning av julkort och
Hieroni-mus Bosch eller om en fattigmans frossande
vulgärfantasier i lyx. Den rörande Adam spelas
emellertid på ett trevligt sätt av Bobby Todd
som för övrigt tillsammans med Käutner även
är ansvarig för scenariot. Käutner själv har en
rätt stor roll i filmen (varför har alla
himmelfilmers allseende gud så dålig syn att han måste
bära glasögon?) men lyckas lika litet som de
övriga skådespelarna göra något märkvärdigt
av den. Harry Schein
Mannen i Eiffeltornet. Regi: Burgess
Mere-dith. Gray-Film.
Ovänligt uttryckt: en mordmelodram, vänligt
uttryckt: en film om Paris som borde vara
attraktiv för alla som har varit där och för alla
som vill fara dit, dvs. för de flesta. Detta under
förutsättning att man inte är allergisk mot
vykortets färg- och kompositionsteknik. Det sista
är inte fullt så illa menat som det låter; många
gryningsexteriörer är verkligt förtjusande i
grönskande fräschör och solig klarhet och inte
ens technicolorn har lyckats förstöra
seine-broarnas och boulevardernas arkitektoniska
harmoni. Men tyvärr är de flesta bilder något
statiska och tyvärr är himlen alltför ihärdigt
blå för att göra de rörliga bildernas illusion
fullständig.
Sedan finns det också en handling i filmen,
dvs. en detektivkommissarie som spelas
rutinerat av annars ypperlige Charles Laughton, en
mördare och en oskyldig misstänkt som bl. a.
får avslöja glasögonbärarnas speciella tragedi.
Denna roll spelas ypperligt av Burgess
Mere-dith som även svarar för regin. Det är så vitt
jag vet hans regidebut och sämre sådana såväl
som bättre kan tänkas. Harry Schein
Två skälmar i Venedig. Scenario: Jules
Ro-mains och Stefan Zweig. Regi: Maurice
Tourneur. Prod.: Ile de France.
En intelligent och ovanligt rolig burlesk efter
Ben Jonsons renässanskomedi ”Volpone” om
två skojare som lever högt på andra
människors girighet. I sin välgörande illusionsfrihet
är filmen konsekvent; även skojarna lurar
varandra, eftersom lojalitet inte gärna kan tänkas
existera i en tillvaro där idel skumma motiv
avslöjas bakom vänskapens, kärlekens och
rättvisans ädla attityder. Filmen är cyniskt munter och
bullersamt glad, amoraliskt öppen och skabröst
världserfaren. Några av Frankrikes
skådespelaress med Harry Baur och Louis Jouvet i
täten, i lekfullt artistisk regi av Maurice
Tourneur, ger den en sällsynt festlig prägel.
Harry Schein
234
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
