Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Lars Göransson: Våroffer. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LARS GÖRANSSON
VÅROFFER
Det var redan kväll när de kommo fram.
Josef ssons gård låg på en bergknalle vid sista
talludden. Utanför sträckte sig maderna ända
till horisontens avlägsna, låga halvcirkel.
Lindkvist körde opp bilen bredvid vedskjulet och
drog skyddet över den, medan hans hustru stod
tyst och såg på. Gubben Josefsson var
pratsam och förhörde sig på alla möjliga sätt om
deras avsikter. Det var inte sjöfågelstid och
skralt med fisket nuförtiden.
— Vi ska bara ha semester, sade Lindkvist.
Vi har mat med oss.
Vera stod fortfarande tyst. Det var tydligt
att hon hade något att säga, som han inte
skulle gilla. Hon tog förstås sina händer från
hela företaget.
De gingo in i köket för att dricka kaffe.
Gumman Maja hade åldrats och fetmat och
satt som en hövåhn vid bordet. Kaffepannan
var redan tagen från spisen. Sonen Bertil, en
storvuxen karl i trasiga blåkläder, satt på soffan
med händerna på knäna och tittade på dem.
Förra gången hade han varit en liten pojke.
Han var en smula konstig eller velig och hade
inte behövt gå i skolan.
— Känner ni igen mig? sade Lindkvist.
Jag var här för sjutton år sen. Jag kom med
ett sällskap i en motorbåt och blev kvarglömd
i fiskestugan.
— Nä, var det direktör Lindkvist! flinade
gubben.
Gumman betraktade dem. Hon såg allvarlig
och likgiltig ut; det tycktes inte finnas mycket
som bekymrade henne. Han erinrade sig, att
han lagt märke till hennes egendomliga lugn
redan då. Man kunde inte få henne att dra på
munnen, och hon frågade aldrig något.
— Jo då. Fast då var jag inte direktör i
firman. Och inte gift heller för resten. Berg
och Lindkvist, konfektion, på Dalagatan. Jag
bodde en månad ensam där ute. Jag trivdes
mycket bra. Det är därför jag kommer hit
igen.
— Det är inte ofta det kommer stadsbor så
här års, sade gumman.
Bertil reste sig plötsligt och kom fram till
bordet.
— Det var du som hade skägg, sade han.
— Jasså, kommer du ihåg det?
De slogo sig ner. Bertil tittade på honom med
sina hundögon. Det var en egendomlig blick;
ödmjuk men alldeles lugn, imbecillt lugn,
tänkte han — men också med det uttryck av
fullständig, ansträngningslös förståelse, som
man kan tycka sig finna i ett par hundögon.
De kommo i gång och pratade. Gubben var
ivrig men hård och kverulantisk; han grep
varje tillfälle att klandra och klaga på
förhållandena. De kommo snart in på praktiska
detaljer om fisket, jakten och stugan. Fru Vera
började prata med gumman om doppebrödet.
— Om direktörn vill in, sade gubben, för
att ringa eller ha något från bon, så är det
bara att resa en stång som finns där ute. Då
kommer vi ut med båten.
— Ja, det tror jag inte. Där finns väl en
eka?
— Jo, men det tar två timmar att ro.
Vassen har grott igen så man får gå en omväg.
— Ä fan.
— Jag hinner inte slå hela vägen, och Bertil
har man ju inte stor hjälp av.
— Jag ska inte slå vassen, sade Bertil. Jag
föll i en gång och far kunde inte få opp mig
ur sumpen.
— Hur kom du opp då?
250
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
