Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Lars Göransson: Våroffer. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÅROFFER
Bertil tittade på honom utan att svara, och
Lindkvist vände sig hastigt åt sidan.
— Om det inte blåser, sade gubben, kan
man lägga av ett skott också. Det hörs hit. Om
direktörn nu ska vara där ute. Tänk om frun
får blindtarmsinflammation ?
— Hon har tagit blindtarmen, sade
Lindkvist, och Vera fnös.
— Alltid blir det något, sade gubben. Jag
går ner och tänder biåslampan så länge! Få se
om man får i gång skräpet.
De tackade för kaffet och bröto upp. Bertil
hjälpte dem med grejorna till båten. Det var
en stilla, gul och kylig vårkväll. De bruna
vassarna, gräsöarna och sumpmarkerna lågo
orörliga framför dem som en öken. Endast vid
bryggan och i närheten blänkte stilla,
mäs-singsgult vatten. Gubben tände blåslampan,
som dundrade och luktade illa. Vera satte sig
rak i fören och svepte den grå regnrocken om
sig. De pratade en stund, högljutt för
biåslampans skull, och gubben visade på geväret, som
satt på krokar under sidotoften.
— Om direktörn skulle råka en och annan
sothöna, så gör det ingenting, ropade han.
Det verkade som om han själv sköt olovligt,
inte så mycket för fågelns skull som för att
kverulera. Han ville att man skulle veta om
det. Så ställde han sig på balanshjulet med
sina trasiga, blå gummiskor, och gjorde en
knyck. Motorn gick långsamt i gång.
Bertil stod på bryggan med händerna i
blåbyxorna och såg efter dem. Han stod så,
alldeles orörlig, tills de förlorade honom ur sikte.
De ropade några ord om båtmotorer; så
slutade samtalet. Josefsson satt i aktern vid
rodret och såg hela tiden rakt framför sig.
Vera kröp ihop i rocken och blängde förstrött
omkring sig under schaletten, som hon knutit
om huvudet. Hon hade en mycket markant
profil, och vartenda litet drag i det hårt tecknade
ansiktet var påfallande karakteristiskt. Numera
såg han henne helt utifrån. Helt automatiskt
slöt han sig av hennes gester och ord och
handlingar till hennes sinnelag, och betraktade
henne som ett invecklat biologiskt föremål, som
han redan lärt känna så långt man kan lära
känna det. Han behövde aldrig sätta sig in i
hennes situation eller hennes motiv, han såg
allt för sig på alla punkter där det gick att se,
och visste precis på vilka punkter det inte gick
att se — där hon var okänd och oberäknelig.
Han hade, tänkte han, inramat och godtagit
oberäkneligheten, vant sig vid den och lärt sig
att handskas med den var dag — och förlorat
intresset för den. Han försjönk i tankar.
Han hade vant sig vid henne. Som man
vänjer sig att handskas med en ilsken och besvärlig
regementshäst. Men trots detta fanns det
massor av beteenden hos henne, sannerligen
välkända de också, som aldrig upphörde att
irritera honom. Han fick mobilisera sin
självbehärskning till det yttersta och tvinga sig till
uppgivelser och överseende, till hastig reträtt:
Ja det blir nog bra med det, t. ex. — och det
var något som han aldrig blev riktigt van vid.
I stället blev det kontroverser och gräl, vilka
under stor plåga försköto konfliktämnet eller
projicerade det på saker, som man inte kunde
gräla om så länge. Varför skulle han nu låta
irritera sig? Inte blir man upprörd i sitt
innersta när en besvärlig gammal häst, vars
besvärlighet man känner till sedan länge, börjar
med sina konstringar, vilka man också känner
till. Varför gick det inte att bara behandla en
människa efter sin erfarenhet om henne? Eller
rättare frågat, tänkte han: hur kommer det sig,
att man i alla fall kan behandla henne som en
naturföreteelse — i så hög grad, men inte
alldeles?
Det roade honom att fundera, medan båten
tuffade fram genom kanalerna och kom
vassväggarna att buga sig i långsamma,
regelbundna vågor. Han kände sig plötsligt som en
filosof.
Och lika plötsligt erinrade han sig, vad han
funderat på i dessa trakter för sjutton år sedan.
Hur annorlunda såg han inte på sådana saker
nu. Det är ju självklart, formulerade han —
och kanske rörde han på läpparna under
motorbullret — att världen är synnerligen okänd,
och att man ständigt får böja sig för och
an
251
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
