Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Lars Göransson: Våroffer. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LARS GÖRANSSON
passa sig under skeenden, som man inte känner
till eller inte ens märker. Men det märkliga är
ju, och det var jag då för grön att begripa, att
det är så mycket man rår på och kan klara
opp, med litet erfarenhet och praktiskt
handlande. Det är klart, att man står alldeles
ovetande och oförmögen inför sig själv, sina
medmänniskor och sitt jobb, ty man gör vad man
måste göra fast man inte förstår varför, utan
tvingas till motiveringar, som är felaktiga. Men
detta är ett puerilt konstaterande. Det är ens
relativa förmåga, som det är värt att lägga
märke till. Det är inte Gud, som är det
märkliga i saken, utan människan. Det är inte det
självklara faktum, att hennes makt är
oförklarlig, av Gud och så att säga illusorisk, som gör
den intressant. Den saken har man ju
egentligen inte med att göra.
Förra gången, för sjutton år sedan, hade
han resignerat, uppgivit allt och skaffat sig
handlingskraft genom att lägga allt i en okänd
Guds händer — en rent teoretisk Gud, förstås,
en biologisk symbol så att säga. Han hade
befunnit sig i kris. ”Jag förmår ingenting och
vet inte heller vad jag ska göra — ske din
vilja, det får gå som det går”; var enda vägen
ut. Han hade varit förlovad med Vera i tre
månader — så hade han plötsligt rymt ifrån
henne på en motorbåtsfärd med några
kamrater. Han kunde inte klara henne. Deras
kontroverser hade stigit honom över huvudet, utan
att han egentligen märkt det, förrän deras yttre,
praktiska, ekonomiska belägenhet hade blivit
katastrofal. Han tänkte lämna henne för alltid;
ensam och obunden hade han ju inga
svårigheter att klara sig. När han kom hit var han
emellertid led och förbannad på sina
kamrater, som också voro några särdeles egensinniga
typer; efter en supfest ombord vid Josef ssons
jaktstuga hade han fått en idé, gått i land och
förklarat att han tänkte stanna. Han hade
framhärdat — till sin egen förvåning. Det var
första gången i sitt liv han blev riktigt ensam.
En trumpen idé, ett infall i bakrus — det var
alltihop, och han fick sannerligen ångra det.
Efter fjorton dagar blev det outhärdligt. Han
hade filosoferat tappert, försökt reda ut saker
och ting och gå till botten i sig själv — och
malt tömning som en gammal alkoholist. Så
kastade han sig i den allsmäktige, tyranniske
biologgudens armar och for tillbaka till Vera. I
själva verket hade han emellertid fastställt ett
beslut, fast han inte formulerat det: han ville
satsa hela sitt liv på Vera, hurdan hon än var
och vad som än kunde bli därav -— eftersom
allting var obegripligt och det gjorde detsamma
vad man sökte göra av det.
Enligt detta icke fullt medvetna beslut hade
han också levat. Andra motiveringar hade inte
saknats, anledningarna att stanna hos Vera
hade varit många och växlande; men stannat
hade han. För familjen hade han helt naturligt
tillrättalagt allt, och fått framgång och varit
nöjd. Varit nöjd? Nå, han hade satt sig själv
på rätt plats. Där hörde han hemma. Att sedan
pojkarna, Ingvar och Klas, voro de mest
odrägliga och obegåvade söner man kunde tänka sig,
fick man väl ta med ro. Ungdom är en odräglig
last, och dess utövare får man inte bedöma
som vanliga människor: de stappla under
bördan och visa sig inte så som de äro.
Det märkliga är inte, fortsatte han, att ens
beslut äro så odugliga och svåra att hålla fast
— utan att man i alla fall, i stora drag, lever
efter dem. Det är mycket dunkelt och okänt
man måste räkna med — t. ex. olika platsers
egendomliga makt över sinnet — men framför
allt måste man räkna med sina besluts och sina
handlingars klara resultat, och inte underskatta
det.
Han tittade på Vera. Var det bäst som skett,
vare sig han kunnat handla annorlunda eller
allt var Guds vilja? Gott samvete hade han
i alla fall. Han hade ansträngt sig, och mer
kan man väl inte begära. Men åsynen av henne
var beklämmande.
Pojkarna gingo på internat; och när de förr
eller senare slutade skolan skulle de inte
återvända hem, den saken var självklar. Hon hade
slutat arbeta i firman för många år sedan;
nu fördrev hon tiden med hempyssel,
tillställningar, romaner och cigarretter. Hennes liv
252
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
