Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Lars Göransson: Våroffer. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÄROFFER
var numera meningslöst och avslutat. Hon gled
allt hastigare genom ett tomrum, vars bitterhet
hon ännu inte velat göra klar för sig, mot de
väntande ”farliga åren” — mot eftertanke och
depression och hysteriskt tidsfördriv. Han
betraktade henne med skräckslaget, överlägset
medlidande. Man kunde ingenting göra. Hon
var en beskäftig, utåtriktad kvinna, för vilken
allt yttre blivit meningslöst. Hon var en
verksam kvinna, som blivit ohjälpligt lat. Hon var
en stark och outtröttlig kvinna, som dignade
under bördan när hon endast måste släpa på
sig själv. Hon skulle aldrig rå med det.
Vassvägen vidgade sig, och de kommo ut
på en liten flad. Josefsson lade om kursen, och
de svängde opp mot den låga gräsön med
fiskestugan.
Här förmår jag ingenting, fortsatte han, och
i hans medvetande öppnades ett stort, dunkelt
hål. Egendomliga känslor och minnen, djupa
och oändligt skiftningsrika, skymtade för
honom. Han fick glimtar av en mängd korta
förnimmelser i det förgångna, förnimmelser,
som man inte kan få igen men som halvt om
halvt kunna göra sig påminda, som ett tynande
eko genom åren. Han fick nästan tårar i
ögonen, och greps av förtvivlan. En outhärdlig
förtvivlan, som han måste vända sig bort ifrån
— eller söka besvärja. Han knöt händerna i
vindjacksfickorna, och lade märke till hur
vigselringen klämde mot de andra fingrarna. O
Herre Gud, mumlade han, rädda henne! Någon,
någon, någon, rädda henne!
Gubben skruvade ner motorn och nickade
mot bryggan med ett surt leende. Så ryckte
han tillbaka växelspaken, och under ett
stillsamt tuffande gledo de in till pålarna.
Lindkvist reste sig opp i båten och såg sig omkring.
Solen hade gått ner, och det var vindstilla och
tyst runt det lilla gråbruna huset med spåntak.
Förutom två spretiga unga alträd, som stucko
opp alldeles oförmodat ett 50-tal meter från
stugan, syntes bara slätterna av vass och
sump-gräs runtom. Josefsson gjorde fast med en
tamp midskepps, och de lastade ur grejorna
medan Vera satt kvar i fören och såg på. Hon
lät dem handskas med allt, utan att röra ett
finger. Det var ovanligt.
— Nå, vad tycker du? sade han.
— Här är vackert.
Hon lät lugn och tillfreds. Så tände hon en
cigarrett. De gingo opp till huset, Lindkvist
och gubben släpande på packningen. Josefsson
pratade, visade nycklar, pekade på
vedskrubben och sade, att allting var otätt och dåligt,
slarvigt byggt och felplanerat.
— Man kunde bygga om, lägga ut ett rum
åt det här hållet. Men det hinner j ag inte innan
jag dör.
De stego in och installerade sig. Vera tände
fotogenköket och satte på kaffe och drog på
batteriradion, som de ställt på en stol. Hon kom
snart i gång med sysslorna och ordnade allt
som hon ville ha det. Lindkvist var mycket
ivrig och gick ut och in, tittade och pysslade
och pratade nervöst. Båten gick på frigång hela
tiden, minst en halvtimme. De drucko kaffe
med gubben, och Lindkvist hällde i en skvätt
konjak åt honom. Sedan tittade de på
signalstången, som var en lång stör med tvärslå högst
opp; man kunde resa den och stöda den mot
en nätstolpe — den såg ut som en spenslig
telegrafstolpe eller ett gammalt kors. De gjorde
opp med gubben att få följa med och fiska
någon morgon; och så for han. De stodo i
fönstret och kikade efter båten, som stävade in
i vassen. Gubben satt mitt i båten, pysslade
med motorn och vände sig inte om.
— Nu ska vi vara helt oss själva, sade han,
och inte prata om pojkarna.
Hon hade tråkigt och dolde det inte. Hon
satt helst i en stol i dörröppningen, solade
benen och läste. Medan han strövade omkring
på den lilla ön och pratade för sig själv, eller
rodde i ekan mellan sumptovorna, metade och
funderade. Efter några dagar blev det lågvatten,
och de kunde gå på stenar, som voro utlagda
i vassen, till en annan ö, som var större men
sumpigare. Där fanns en liten gyttjig
sandstrand, där de lågo en hel dag i baddräkter och
solade, läste och pratade om praktiska ting. Han
253
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
