Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Lars Göransson: Våroffer. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LARS GÖRANSSON
ansträngde sig att inte tänka på firman eller
barnen, men det var ändå mest därom de
pratade. De första dagarna gingo oändligt
långsamt trots att de hade en hel del att syssla
med; men sedan märkte de det inte.
— Det här gör oss kanske gott, sade hon,
och han instämde.
Men sedan blev det mulet och regn. De läste,
hörde på radion och diskuterade en del
musikstycken av Stravinskij, som han tyckte om men
hon kritiserade. Hon bakade, och de åto små
festmåltider. Deras samvaro gick i gamla spår
utan särskilda irritationer, och de tänkte aldrig
på vad de sade till varandra.
Men han gick också ut när det regnade.
Det blåste inte mycket, och regnet var lent.
Förra gången hade han larvat här på
småstigarna och betraktat allt på ett annat sätt:
utan att se så mycket men med en stark känsla
av att leva i, mitt i det ödsliga landskapet. Nu
iakttog han allt mycket noga: färgerna,
speglingarna, vasskonturerna, grästovorna och
t. o. m. de enstaka grässtråna kring sina fötter;
han lyssnade på alla de oberäkneliga, tidlösa
ljuden i skvalpandet, regn- och vindsuset,
fågelskriken och gurglet, plasket av fiskar, det
avlägsna mumlandet från havsdyningarna
utanför. Allt detta var fascinerande — om man var
intresserad av det. Det hade samma verkan på
honom som en spännande travtävling eller en
trafikolycka eller ett parti bridge; det fängslade
honom — men endast som någonting helt
utanför honom själv. Någonting han företog och
kunde lämna åt sidan när han ville.
Desto mera häpen blev han när han en
halvdunkel kväll, i sakta regn, fick se en ängel
komma skridande över vattnet mellan
vasskanterna. Är det verkligen en hallucination, tänkte
han, medan hjärtat började dunka på honom.
Gestalten lyste i grågult och bar stora, dunkla,
bruna vingar, som hängde nerfällda längs
sidorna som en stor kappa, och den kom
långsamt närmare utan att röra sig. Han hade
aldrig hallucinerat förut. Inte hade han supit
mycket heller, åtminstone inte sedan han var
ung. Han föll på knä i den våta gräskanten —
mest för att inte synas så mycket. Då bröt
kvällssolen fram i en gulbrun molnspringa och
han upptäckte, att det hela bara var ett
ljusfenomen. Det var dimma som kom bolmande
i vasskanalen, och en buskartad rugge kastade
en lång skugga, som hade bildat vingarna i
regnet. När han väl hade uppfattat det kunde
han se hur det gick till, fast det var
egendomligt, nästan oförklarligt. Men han låg kvar på
knä. Han var alldeles klar i huvudet och kritisk,
om också litet överraskad; men han kunde inte
komma ifrån, att det såg ut exakt som en ängel
— och kunde vara det. Det var löjligt, mycket
löjligt. Tydligen kände han inte sig själv. Men
så skedde någon liten förändring, och han
kunde inte se någon ängel längre, bara
vasskanter och framglidande, upptornad dimma.
Han blev arg på sig själv och skulle resa sig
opp — men gjorde det inte. Han tänkte: nu
ska jag i alla fall stiga opp; och kände precis
hur det skulle kännas när nervimpulser spände
musklerna i hans kropp — men det kom ingen
nervimpuls. Det var ju självklart att han skulle
resa på sig, men han ville det tydligen inte
tillräckligt för att spänna musklerna.
— All right, då blir jag kvar! sade han.
Han såg sig omkring, på vassarna och bryggan
och huset, som stack opp bakom grästopparna.
Men vad är meningen med det här?
Nå, han kunde lika väl stå kvar på knä i
gräset. Det gjorde alldeles detsamma. Han
kunde lika väl stå kvar här tills han dog. Det
kunde komma på ett ut.
Det var väl inte hans hustrus liv som var
meningslöst — det var hans eget. Han behövde
fylla ut det — det var därför han såg änglar.
Det var ett elände att inte behöva träla för
sitt uppehälle, sitt eget och sin hustrus och
sina barns; att inte var sekund vara tvungen
att grubbla över det. Det är visst det enda,
tänkte han, som driver människan att leva; det
enda, som är viktigare än själva levandet.
Han hade förlorat all uppgift i livet. Då blir
man desperat och ser änglar. Nå — det är
kanske en lösning. Livet är en pålaga. När
man inte längre är tvungen att inbilla sig, att
254
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
