Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Lars Göransson: Våroffer. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÅROFFER
man lever för annat och andra eller kan göra
någon nytta — ty att tvätta åt varann kan ju
inte vara någon nytta — då får man ta till
buden. Då blir man egocentrisk som i sin
ungdom och får hålla sig till sina inbillningar.
Om han skulle fortsätta med att se änglar.
De kunde kanske tala till honom också. Vad han
sett var naturens skapelse i hans inre, Guds
verk alltihopa; han hade inte hittat på det själv
och inte kunnat undgå att se det. Det låg i
hans makt att kritisera, tänka realistiskt och
handla — men han såg vad han såg; och när
det praktiska handlandet inte längre hade något
intresse för honom, fick han nöja sig med att
se, acceptera och studera naturen.
— Se Gud, kan man kalla det, sade han
och tyckte, att han gjort listiga formuleringar.
Han ville vara religiös, det var hela saken.
Det hade han alltid velat. Han ville tro, och
så få veta, hur det verkligen förhöll sig. Han
ville se. Sedan kunde han dö.
Nå, vad hade han fått veta? Att Gud är,
det var självklart. Det var en enkel sak att
sätta en etikett på hela den yttre och inre
verkligheten: kosmos med vintergatorna och
människans dunkla medvetande, klavbundna
uppfattning och kollektiva känslor — det hela var
en företeelse, så pass mystisk för
människoförnuftet att man lämpligen kallade det Gud. Det
var en enkel symbolakt, nästan lika naturlig
som att kalla en anhopning av jord och sten
och gräs och millioner olika ting för en ö —
eller sina egna förnimmelser av sin kropp för
”jag”. Det hade han för länge sedan
konstaterat — dvs. förra gången han var här. Men inte
blir man religiös för det? Och att se en ängel
och inse att ängeln är av Gud — det gjorde
inte heller något till saken.
Man måste bedja, och tro att man
åstadkommer något med sin bön. Det skulle nu inte
falla honom in. Men Gud vill ha bönen, likaväl
som konfektionskläder. Nej, tydligen inte,
eftersom han tillverkat konfektionskläder i många
år men aldrig bedit. Gud bad inte i honom,
men Gud hade tvingat honom att arbeta, att
äta, att sova; att leva.
Ja, tills nu.
Han knäppte händerna och sade:
— Det ber i mig. Gud ber i mig.
Han funderade ett tag, så viskade han:
Jesus Kristus, du är Gud, inkarnation av
Gud. Du ber i mig. Du var en människa. Du
är jag. Gud är jag, om jag ber. Gud vill be.
Gud ber. Det är naturen, som klagar, lovprisar
och ber i mig. På samma sätt som jag andas.
Mitt i en uråldrig bråte av vidskepelser,
okunnighet och spiritism, barns och vildars vakna
mardrömmar, konstruktioner och poesi, ber
Gud. Ber Gud, så att våra tårar rinner.
Men vad ber han?
Han ber om mig. Han ber för mig. Mitt liv,
till hans ära. Jag har hittills inte haft öron att
höra bönen, men nu hör jag den.
Eller är det bara spekulationer?
Han reste sig opp och strök av några
gräs-fjun, som fastnat på hans våta byxben.
Jag kan ju mycket väl låta bli om jag vill.
Det skall jag försöka.
Han gick tillbaka till stugan, lovande sig
själv att inte se några änglar mer. Han satte
sig vid spisen för att torka, medan Vera stod
bredvid och rörde till en slags smet.
Han betraktade henne och följde hennes
rörelser. De pratade litet. Han upptäckte, att
han såg allting på ett nytt sätt. Varenda
rörelse, vartenda ord som sades och varenda
tanke som tänktes i honom, hade fått betydelse.
Det var allt värt att ske och värt att lägga
märke till; ty allt skedde av Gud, i Gud. T. o.m.
färgen på träfiberplattorna i taket var en färg
hos Gud, djup och omöjlig att komma
underfund med. Han hörde sig själv säga saker,
märkte sig tänka och minnas och känna saker,
och fann sig byta ställning på stolen och göra
rörelser, som självklart voro Guds verk;
outgrundliga och vackra. Det var som att se i
Guds ansikte, och varje litet drag var
fascinerande. Han föll i funderingar.
På natten — eller det kanske var en annan
natt — vaknade han, satte sig opp i sängen och
såg på sin hustru. De fördragna gardinerna
lyste dunkelt i nattljuset utifrån. Hennes
an
255
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
