Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Lars Göransson: Våroffer. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LARS GÖRANSSON
sikte låg som en skulptur på kudden. Hennes
drag rörde sig aldrig under sömnen; det såg
ut som om hon låg alldeles stilla och blundade
bara. Han hade drömt, att hon stigit opp ur
sängen, tittat på honom och gått ut — gått ut
ifrån honom. Efter så många år.
Han satt en stund och klarade tankarna. Så
klev han försiktigt opp och klädde på sig. Det
hade slutat regna utanför — man hörde inte
ett ljud. Han låste opp dörren, klev ut och
sköt tyst igen den efter sig. Då stod ängeln där,
en bit från huset, mitt ute i gräset.
Han såg visserligen så gott som med
detsamma, att det var de två spretiga alträden,
som månen lyste på. Men han blev stående
förskräckt och stirrade på det länge. Var han
mörkrädd, trädrädd som ett barn? Nej, han
var inte särskilt rädd. Han såg också tydligt
att ängeln, så som den framträdde, bar hans
hustrus drag. Hennes hållning, hennes maner.
Han förstod också, vad som var meningen.
Han gick långsamt fram till de båda små
träden och tog på grenarna, som gungade för
hans händer. Inte en vindfläkt märktes.
Månskenet låg blekt och livlöst, nästan arktiskt över
maderna.
Det var enda lösningen, det enda rätta. Hans
hustru skulle besparas detta eländiga och
tomma liv, som blivit till och formats i
misshugg och som ständigt varit ett ”i brist på
bättre”. Hon skulle dö. Livet var slut hos
henne. Hon var inte längre en människa utan
uppträdde redan som ett minne, som ett spöke.
Hon hörde inte längre hemma i verkligheten.
Hon hade aldrig, medan hon levde, kunnat se
bakom världens nödvändigheter; när de voro
slut återstod bara döden — eller tvivel,
för-nekelse, sjukdom och förfall. Hon var ett
handlingens barn. Hon hade levat helt och hängivet
— hon var att lyckönska, ty så skulle man
leva, och så skulle man dö.
Han lämnade träden och vandrade runt den
lilla gräsön i månskenet. Han stannade flera
gånger, knöt händerna, såg opp på den runda,
livlösa månen och bad:
Rädda henne! Herre, rädda henne! Herre!
Så blev han förskräckt; han hade tänkt på
att skjuta henne. Han rusade tillbaka till huset
och reste med stor möda den långa, grålysande
signalstången. Josefsson måste komma ut och
hämta dem. Han satte sig ner vid stångens fot
och väntade.
Han föreställde sig, att Vår Herre var en
man i vår tid och stod framför honom. Han
ville ställa frågor till honom, men fick inte fram
annat än: Vad ska jag göra? och upprepade det
mekaniskt. Och fick naturligtvis inget svar.
— Jag ska läsa bibeln, stönade han till slut,
och inte försöka med fantasier. Eller hur?
Men han vågade inte se upp på Herren, som
stod framför honom, och Herren svarade icke.
— Men folk har ju gått över till dig på
blotta hörsägner, och jag har läst och hört allt
som sägs om dig många gånger. Jag har gått
i kyrkan och jag diskuterade religion med en
teolog när jag var ung. Jag tyckte det var
j oller.
— Herre! Herre! Svara mig! ropade han
och reste sig upp. Svara mig! Ska jag ta livet
av min hustru? Och vad ska jag göra sen? Vad
ska det tjäna till?
Han blev rädd för sina egna ord och rusade
därifrån, ut över stenarna till den andra ön.
Där vandrade han fram och tillbaka i sumpen,
tills det började ljusna. Då beslöt han sig för
det.
Det hade börjat blåsa: en sporadisk, hastig
gryningsvind. Mörka kårar slogo opp på
vat-tengölarna, som fläckar från någon brand
inunder ytan. Några avlägsna sjöfåglar
gurglade och pepo ibland. Han fick se det ljusgrå
korset, som spretade mot himlen ovanför
stug-taket.
Jesus tog sitt liv, tänkte han. Man skall
korsfästa sig själv; man skall ta allt på sig. Det
rör ingen vad jag gör med henne, för hon är
en del av mig själv; men jag skall ta följderna.
Hur det skulle gå till, hade han hela tiden
haft klart för sig. Ett hagelskott i huvudet,
medan någon såg på. När Josefsson kom ut
skulle det ske.
Han gick tillbaka till stugan, men beslöt på
256
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
