Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Lars Göransson: Våroffer. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÅROFFER
vägen att uppskjuta det någon dag för att tänka
över det. När det nu ändå skulle ske, kunde
det gott dröja någon dag. Han fällde ner det
spensliga korset och ställde det på sidan mot
husväggen. Så gick han in och lade sig någon
handsbredd ifrån henne.
Efter några timmar vaknade de båda vid att
det knackade på dörren. Vera satte sig opp.
— Vem är det?
— Det är jag! Gubben Josefsson!
Aj fan, tänkte Lindkvist, steg opp och
försökte fundera ut en förklaring. Han öppnade.
— Vi ska ta opp nät, sade gubben.
Herrskapet vill kanske följa med?
Bakom honom stod Bertil, den storvuxne,
velige sonen, och tittade stillsamt.
— Ja visst, ja visst, gärna!
— Det har inte varit några större fångster
än. Vi var här och lade näten i går kväll, men
det blev sent. Det blir bara skräp, förstås!
De klädde sig hastigt, yrvakna och ivriga.
Han var nervös. Han måste få det gjort nu
med det snaraste.
— Ta bössan med, sade Josefsson.
Han laddade den och hängde den över axeln.
— Ska vi inte ha kaffe först? undrade Vera.
— Det finns två fulla termosar i båten. Fast
det är bondkaffe förstås, om herrskapet. ..
De gingo ner till båten, som låg och
små-tuffade.
Han var alldeles lugn nu, men tom i
huvudet. Han hade förstått, att han inte kom ifrån
det. Det var ingenting att göra åt det.
De stego i båten. Det blåste svagt och
osäkert utifrån havet. Några små, dimmiga
moln-tussar lågo utspridda vid ena kanten av den
blekblå himlen, som för övrigt var
överväldigande stor och morgontom. Lärkorna hade
börjat; deras våldsamma klingande steg och
sjönk och gungade, opp och ner, långtifrån
dem, utan att de kunde se dem. Han satte sig
på ena sidan av motorn med bössan över knät;
Vera satt på den andra, Bertil stod i stäven
och bar av från bryggpålarna; och så foro de
i väg. Bertil kröp ner i fören, drog opp knäna
till hakan och vände sig på sidan. Efter en
stund märkte de, att han sov. Lindkvist
fingrade på bössan och fällde automatiskt opp
säkringen med tummen. Han satt spänd i hela
kroppen men utan att tänka på något; han var
outsövd och trött i huvudet.
De gjorde en gir, så saktade Josefsson
motorn, reste sig opp och såg sig omkring.
— Nu har de djävlarna stulit näten!
— Nej, där är ett flöte, sade Lindkvist och
pekade med geväret.
— Nej där! ropade Vera ivrigt och pekade
åt andra sidan.
Josefsson glodde, böjde sig ner och drog opp
spaken, och glodde igen. En sothöna snorkade
inne i vassen.
— Bertil! ropade han. Var är flötena?
Bertil satte sig opp och blinkade med
ögonen.
— Vad är det? Vad bråkar ni om?
Så kröp han opp i stäven, böjde sig ut och
drog opp ett korkflöte.
Josefsson lugnade sig och satte sig ner. Han
stack ut årorna och tog ett tag med dem då
och då. Bertil tog opp nätet, vad efter vad, som
han hängde på skarvpinnarna och sedan lade
ner över relingskanten. Vera ställde sig på huk
för att taga loss fiskarna, men lyckades endast
med ett par. Lindkvist betraktade hennes
nacke, där håret bildade en tova av många
små, konstgjorda och litet vanskötta lockar.
När hon var yngre hade hon haft håret rakt
och hängande, eller ibland uppsatt i en knut
därbak. Då och då tittade Bertil på dem, medan
han mekaniskt och lite tafatt men ändå säkert
skötte sitt jobb. Hans hundögon voro
fullkomligt bekymmerslösa men fulla, bräddfulla av
vemod — eller förståelse. Han kunde ju inte
ana vad som skulle ske — han var ju också
velig — men gång på gång gingo hans blickar
till bössan på Lindkvists knän. Vad du gör,
gör snart, tycktes blickarna säga; varma,
likgiltiga, verklighetsfrämmande blickar.
De fingo ett 20-tal flundror och en del
värdelösa småfiskar. När näten voro oppe hade han
ännu inte gjort det. De lågo och drevo, medan
2 BLM 1950 IV
257
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
