Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Lars Göransson: Våroffer. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LARS GÖRANSSON
Josefsson och Vera togo loss fiskarna, som
sedan knyckte på durken. Josefsson svor; det
betalade knappt oljan för båten, sade han.
Så lade de ut näten på ett annat ställe, på
samma sätt: gubben rodde, och Bertil lade ut.
De brunlila, trassliga härvorna redde ut sig
så fort han tog i dem. Nu tittade han inte mer
på Lindkvist, Vera eller bössan; han
överlämnade allt åt dem själva.
Sedan foro de runt i några krokar och
diskuterade, var de skulle lägga sig för sjöfågeln.
Men Vera tröttnade och ville fara tillbaka till
stugan och bjuda på frukost.
Han knäppte mekaniskt säkringen opp och
ner under hemfärden. Bertil samlade in
fiskarna i en kasse, som han hängde ut över
bordsidan och gjorde fast i en knap. Ett
ögonblick såg han opp på Lindkvist, och hans
lugna, öppna djuransikte tycktes nästan le —
som man tycker, att en hund ler. All right,
sade det, stunden är icke kommen.
De gingo opp i stugan. Josefsson tände
snabbt i spisen, vilket han var van att göra,
och de ordnade för måltid. Lindkvist plockade
fram konjak och vatten och de drucko grogg
och började prata. Också Vera tog en grogg.
Bössan lade han ifrån sig på sängen, laddad
och osäkrad; han kände sig strax som herre
över sig själv och sina handlingar. Han kunde
göra det när han ville.
Josefsson beklagade sig över sin son, trots
att han satt med. Han hade bara varit dem till
besvär och aldrig gjort något nyttigt. Men Maja
dyrkade honom; det gick inte att få ett vettigt
ord ur henne, om man talade om Bertil.
Lindkvist protesterade och nämnde upptagningen
av näten — men Bertil satt tyst och tittade på.
Det verkade som om han inte hörde vad de
sade. Så råkade Lindkvist i dispyt med
gubben om lantbrukspolitiken, de drucko flera
groggar, blevo högljudda, påstridiga och
tjatiga. Vera plockade fram skinka och ägg och
kaffe, men dispyten varade medan de åto.
Gubben Josefsson blev till slut purken och
trodde, att Lindkvist ville göra sig märkvärdig
med sin bildning och sin samhällsställning och
vände alltmera sitt intresse till glaset — som
Lindkvist flera gånger fyllde på.
— Med prat kommer man ingen vart, sade
gubben och nickade åt Bertil att de skulle gå;
men så tog han sig en klunk till och blev kvar.
Vera drog på radion för att tysta sin man, och
fick någon slags dansmusik från Finland.
Gubben blev intresserad av batteriradion.
Lindkvist tog sin fru om livet och började stillsamt
dansa med henne, medan bössan låg på sängen
och fiskargubbarna tittade på. Josefsson lade
sin skorviga och röda labb ovanpå radion; med
den andra tog han glaset som man tar ett ägg.
Så lade han benen i kors, vräkte sig i stolen
och myste mot herrskapet; på hans små, trasiga
gymnastikskor sutto fiskfjäll och några små
slingor sjögräs fastklibbade.
De dansade länge. Vera följde villigt med,
utan iver eller intresse men fullt belåten med
sakernas nuvarande tillstånd. Han sneglade då
och då på Bertil, och dansade för att slippa
tänka. Han böjde ner huvudet och kysste Vera
helt lätt under örat. Trots spriten han druckit
kände han starkt hennes lukt och fann nöje i
hennes välkända sätt att röra sig under dansen:
hon var litet likgiltig och tänkte på annat, men
kände sig hemma hos honom. När hade de
dansat sist? Det kunde han inte erinra sig.
Då reste sig Bertil.
— Vi ska gå, sade han. Vi har annat att
göra.
Gubben drack hastigt ur glaset och reste sig
undergivet. De slutade dansa. Gubben stack
fram sin labb, tackade och tog adjö; och de
båda männen försvunno. All right, tänkte
Lindkvist. Nu ska jag göra det.
Så kom motorn i gång, och båten avlägsnade
sig.
De sutto vid var sin sida av bordet. Han
drack mera, och de pratade om firman. Han
plockade fram nya cigarretter, och hällde också
opp konjak åt henne. Samtalet slingrade
alltmera oberäkneligt. Vera pratade om släkt och
bekanta; och de hade ganska roligt. Tiden gick
utan att de märkte det.
Radion kom på igen. De dansade ett tag; så
258
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
