Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Vill folk läsa god litteratur? En enquête bland redaktörer för tidskrifter och bokserier - Birger Lundberg - Ragnar Oldberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VILL FOLK LÄSA GOD LITTERATUR?
läsning av den art, som vi bjudit. Hur är det
med den saken? Även om man ibland under
årens lopp kunnat hysa tvivel om värdet av den
kulturambition, som kommit till uttryck i Vits
spalter, behöver man numera inte frukta, att
sådden faller på hälleberget. Flera
opinionsundersökningar utförda av Svenska
Gallup-institutet visar, att tidningen har en reell
läsekrets, som är starkt överlägsen alla andra
tidskrifter i Sverige. Av dessa undersökningar
framgår också, att novellerna har ett mycket
bra läsvärde. I förteckningen av
innehålls-rubriker, som förelagts de utfrågade, är det
bara reseskildringar och utlandsreportage samt
artiklar om mat och hushåll som fått högre
platssiffror, medan bildreportage kommer
närmast i popularitet.
Som konkreta exempel från en
läsvärdes-undersökning 1947 kan nämnas att en ganska
folklig novell ”Kohindret” av Otto
Karl-Os-karsson hade slutlästs av 40 procent av
läsekretsen, därav 38 procent kvinnor och 42
procent män. ”Bara” 33 procent (28 procent män
och 37 procent kvinnor) hade läst den något
exklusivare ”Alrunan” av Ann Margret
Dahl-qvist-Ljungberg till slut.
Med dessa uppgifter torde frågan, om det
lönar sig att sprida god litteratur till alla
svenskar vara besvarad. De innebär, om man
går till siffror, att flera hundratusen Fi-läsare
tar del av en god novell i veckan. Personligen
har jag en stark känsla av, att situationen inte
var så ljus när jag för ett dussin år sedan
började att utvälja de skönlitterära bidragen
för Vi. Man måste då akta sig mycket mera
för att visa publiken ”kallt stål” och jag är
övertygad om att många bidrag som för ett
decennium sedan avvisades såsom alltför
exklusiva nu skulle kunna placeras i tidningen och
även ”gå hem” hos läsekretsen. Mina
erfarenheter är, att dagens läsare på ett annat sätt
än trettitalets förmår att acceptera den nakna
sanningen i litteraturen. För tio år sedan
kunde antydningar om ett samlag, något som
dock förekommer i de bästa familjer, uppkalla
mången både namngiven och anonym läsare
till protestbrev. Sådant händer inte längre —
i dylika sammanhang.
Något besvärligare har redaktionen med de
lyriska bidragen. Det händer inte sällan, att
bidrag av 40-talistiska poeter blir föremål för
demonstrationer från allmänhetens sida. Men
det är ett faktum, att även dikterna har sin
stadiga läsekrets och utifrån avlägsna orter i
landet har det många gånger från unga
människor kommit gripande vittnesbörd om hur
den moderna lyriken hjälpt dem i personliga
kriser. Sådana dokument har stärkt oss i
uppfattningen, att även till synes ganska exklusiva
dikter bör ha en plats i en tidning, som syftar
till någonting mera än underhållning.
BLM frågar i sin enkät efter de egenskaper,
som kan göra värdefull litteratur mer
lättillgänglig för en ovan läsare. Jag skulle vilja
svara, att många svenska författare skulle
vinna i läsbarhet genom att söka förläna sina
berättelser också yttre spänning till den inre,
som så ofta finnes. Här synes mig ung svensk
litteratur ha en del att lära av de anglosaxiska
berättarna. En viss monotonitet i miljövalet
ligger också på debetsidan och kanske även en
smula brist på humor. Författare som skriver
roligt bör man ta på allvar — det är sålunda
med glädje man inregistrerar galghumoristen
Birger Vikström som en av årets stora
stipen-diemottagare.
RAGNAR OLDBERG
Jordbrukarnas Föreningsblad
Mitt svar gäller endast bildningsförbundens
litteraturtjänst. Den sker extensivt genom att
medlemmarna i t. ex. ungdomsförbunden
uppmanas att lägga in en idékvart på
månads-mötena, då avdelningens bibliotekarie bör
bjuda ut böcker även till de ohågade och då
någon mera boksynt medlem talar om en ny
bok. Sådana litteraturprogram är ofta
påhit-tigt hopkomna: Till ett SLU-möte föreslog en
röst ur folkdjupet en afton om emigrationen
med uppläsning ur ”Utvandrarna”, recitation
270
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
