Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Vill folk läsa god litteratur? En enquête bland redaktörer för tidskrifter och bokserier - Karl Johan Rådström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VILL FOLK LÄSA GOD LITTERATUR?
KARL JOHAN RÅDSTRÖM
All världens Berättare
Under ett av mina första år som
tidskriftsredaktör blev j ag en dag inbefalld till
tidskriftens mäktige ägare. Han tog emot mig
hopsjunken i sin tronlika stol vid det inte mindre
konungsliga skrivbordet och viskade ett:
Sitt!, varpå han ur sin hopsjunkna ställning
granskade mig en mycket lång minut under
tryckande tystnad. Till slut -—■ som om han
äntligen lyckades övervinna den sorg och
förtvivlan som han var offer för, riktade han med
bruten röst följande fråga till mig:
— Varför hatar ni mig?
Denna förvirrande sketch uppfördes för nu
snart ett kvarts sekel sedan, men varje gång
den återvänder till mitt minne har jag lika
stort nöje av den. Under det samtal som följde
framgick det, att tidningens ägare valt sin
dramatiska replik, därför att han ansåg att jag,
(han framställde faktiskt saken så) genom att
gå emot något som han kallade publiksmaken
och som han hade förtjänat sina mycket stora
pengar på, hotade att ödelägga vad han kallade
sitt livsverk, dvs. minska hans inkomster. Jag
hade nämligen i det just utkomna numret av
tidskriften, det låg framför honom på
skrivbordet, infört en novell som snuddade vid ett
sexualspörsmål, något som 1920-talets
”publiksmak” ansågs absolut ogilla. Jag fick åhöra
en föreläsning om en redaktörs ansvar mot
särskilt ungdomen och skickades i väg med
en hotfull varning att inte göra om det.
Episoden illustrerar något väsentligt om
publiksmaken. Jag misstänkte från början av
min tidningsmannabana och har under årens
lopp bara fått misstanken förstärkt, att
publiksmaken är en fiktion, en uppfinning av
fabrikörer, de må göra tidningar, böcker, kläder
eller någon annan av de tusen
konsumtionsvarorna. Ty visserligen är det sant när det
gäller litteratur, att publiken söker
underhållning, förströelse, kanske rentav en
flyktmöjlighet undan sin egen trista och mekaniserade
vardagserfarenhet, men att dessa publikbehov
skall mötas eller möts bäst med en
standardiserad konfektion, där de spörsmål har
eliminerats som engagerar varje människa, i vilken
krets eller klass hon lever, motbevisas av
erfarenheten. Att denna utslätade konfektion ändå
fångar in så många läsare bevisar bara att
fabrikören med hjälp av en suggererande
reklam kan sälja det han vill tillverka. Det
som en kapitalägare älskar att kalla
publiksmaken är oftast ett uttryck för hans egen smak och/
eller hans obenägenhet att ta den extrakostnad
som följer med att lansera en ny sorts vara.
Därav alla klena, schablonmässiga filmer och
all onyanserad och industrimässigt tillverkad
litteratur.
Skjut inte på författarna, skjut inte på
redaktörerna, utan skj ut på producenterna! Att rådet
är motiverat tycker jag de senaste årens
utveckling visar. Vem vågade tro före
Fibböcker-nas tillkomst att t. ex. Lars Hårdböckerna
kunde säljas i 100 000 ex.? Eller före Svalan
och Bonniers Folkbibliotek, att Pär Lagerkvist
och Artur Lundkvist kunde bli folkläsning?
Men när förläggarna tog risken av att pröva
en ny linje i sin utgivning visade det sig att
”publiksmaken” hade också de nyanserna.
Käre Åke Runnquist, du tycker sannolikt att
jag inte har besvarat dina frågor. Du vill ha
fakta, stödda på t. ex. läsvärdesundersökningar.
Trots en tjugusexårig verksamhet som
tidskriftsredaktör har jag endast i mycket ringa
mån bedrivit jakt på publikreaktioner. Men
naturligtvis har jag gjort några
stickprovs-eskapader under årens lopp. Min uppfattning
av dem är, att man kan skaffa stöd åt det man
vill stödja även här. Allt beror på
frågeformuleringarna. Jag har alltså ganska liten respekt
för den vetenskapligt hållbara bevisningen i på
denna väg erhållna besked.
Min tes är den, att om tidningsägare och
bokförläggare bestämmer sig för att sälja
konstnärligt god litteratur i stället för dålig
och satsar kapital lika friskt på det goda som
de har gjort på det dåliga eller halvdana, så
skall det visa sig att publiksmaken kräver god
litteratur. Tror man annorlunda så är man
272
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
