Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Hugo Kamras: Giraudoux 1950
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GIRAUDOUX 1950
säga. Inte så att jag lyckas säga precis vad jag
vill säga. Mot min vilja säger jag någonting
helt annat. Men det säger j ag verkligen bra..
Som förespråkare för en poetisk teater såg
Giraudoux i konsten att tala vackert det
främsta medlet att få åskådarna att glömma
vardagens tristess: ”Le style a passé sur les
ämes froissées par la semaine comme le fer
sur le linge” (stilen har glidit över de av
vecko-slitet skrynkliga själarna som järnet över
linnet), som det heter i en för Giraudoux typisk,
på en gång preciös och slående formulering.
2
Stilen tjänade hos Giraudoux ett eskapistiskt
syfte och samtidigt var den en skicklig
förklädnad; grannlåten skulle förvilla en att tro
att det bara var fråga om lust och spiritualitet.
Edmond Jaloux har i ett vänporträtt berättat,
att Giraudoux aldrig konverserade om sorgliga
saker; han gled över, underhöll, gladde i
motsats till de flesta som älskar att med en viss
vällust prata om olyckor. Samma lätta teknik
använder han i sina pj äser även när det i grund
och botten är fråga om allvar. Det är också
vad som kallas ”giralducien”; allvarliga
problem skulle behandlas liksom indirekt, med
omskrivningar, stilistiskt; man borde tala om
obehagliga saker på ett angenämt sätt.
Giraudoux var världsman också som diktare, och
liksom han bakom världsmannamasken gömde
ett splittrat och oroligt poetsinne, så
camou-flerade han i sina pjäser bakom en blänkande
yta av kvicka infall och befängt spexhumör en
tragisk världsuppfattning. Den antika
travesteringen och sagospelets form, som han ofta
nyttjade, bidrog ytterligare att blanda bort
korten och ge hans fantasi frihet.
Ser man emellertid närmare efter slutar
faktiskt nästan alla Giraudoux’ teaterstycken
sorgligt, med undergång, och ödet står mestadels
berett att driva händelserna till katastrof. Den
grekiska ödestragedin omdiktade han med
aktuell undermening i ”Electre” och
”Trojanska kriget blir inte av” som bägge slutar
med krig och olyckor, i sin version av legenden
Giraudoux som ung löjtnant i första världskriget
om Judith och Holofernes gör han Judith
till en tragisk gestalt mera än till en räddande
ängel, och den som pjäs visserligen helt
misslyckade ”Sodome et Gomorrhe” från något av
de sista åren spelar med nattsvart pessimism
på världsundergångstemat och slutar med allas
död, ja, också ”Ondine”, som mest lever på
charmen hos den romantiska huvudfiguren och
som är en variation på de la Motte Fouqués
berömda saga, är ett av Giraudoux’ sorgespel om
oförenligheten mellan fantasins och
verklighetens kategorier. Ty först och sist är det
fantasimänniskans belägenhet i tillvaron som
Giraudoux diktar om, och den är tragisk.
Det är säkert riktigt, som en av Giraudoux’
uttolkare, Gunnar Hpst (i ”L’oeuvre de Jean
Giraudoux”, 1942) påpekar, att den
psykologiska bakgrunden till Giraudoux’ verk är att
söka i en tidig personlig upplevelse av
smärtsam natur, som brutalt avslöjat verkligheten
för honom och kommit honom att fly till en
poetisk värld av egen tillverkning. Fast han
senare som resande diplomat fick se en hel del
av jordklotet och även som den utmärkte
iakttagare han var kunde använda åtskilligt som
litterärt stoff, växte han aldrig riktigt ifrån sin
barndom i Limousin, denna typiskt franska
279
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
