Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Hugo Kamras: Giraudoux 1950
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HUGO KAMRAS
landsbygd, som han både i sin första
berättelsesamling, ”Provinciales”, 1909, och i senare
verk tecknat med impressionistisk
stämningsrikedom och stor förälskelse. I denna avkrok
läste han klassikerna och drömde om livet och
kärleken som något helt och vackert; som så
många andra blivande skalder såg han tillvaron
i ljuset av litteraturen och fantasin. Med
uppvaknandet till det vuxna livet, dvs.
verkligheten, drömmens realisering, kom chocken,
besvikelsen, som avspeglar sig i hela hans
författarskap, i självbiografiska verk från
tidiga år lika väl som i romaner och pjäser
från senare datum. Som diktare vägrade han,
liksom Anouilh efter honom, att acceptera livet
sådant det är, och hans inställning hade kvar
mycket av ynglingaålderns kompromissfria
idealism. Därför älskade han särskilt att skildra
ungdomstiden före den oundvikliga katastrofen
och framställde gärna unga flickor på ett lika
tjusande som idealiserat sätt; så skapade han
sig sin egen värld av bilder och gestalter och
livsmönster, en halvt overklig, poetiskt beslöj ad
värld.
River man emellertid bort de vackra slöjorna
återfinner man alltid den tragiska verkligheten,
sådan den manifesterar sig i handlandets värld,
och den är komplicerad nog. Giraudoux var
mycket klarsynt på den punkten, som på ett
nästan programmatiskt sätt framgår av en
tidig pjäs som ”Judith” (1931). Här tolkar
Giraudoux in sin egen erfarenhet i Judiths
gestalt och gör överhuvudtaget om den bibliska
legenden efter sitt eget huvud. Judith, som hos
Giraudoux inte är änka utan en ung flicka,
dödar Holofernes av helt andra skäl än sin
förebild; kärleksnatten med den virile
Holofernes markerar nämligen en höjdpunkt i
hennes unga liv som hon varken vill upprepa eller
överleva; därför dödar hon honom, inte av hat
utan av kärlek och svartsj uka, och någon
offergärning är det alltså inte fråga om.
Sådan är, menar Giraudoux, verkligheten
bakom myten; Judiths gärning avtecknar sig
mot en tvivelaktig bakgrund som profeter och
rabbiner inte vill låtsas om utan döljer bakom
en fasad som har glans och helgd: Judith har
räddat sitt folk från fienden, och av skökan
blir ett helgon, en av mytens strålande
gestalter. ”Le miracle est sorti d’un amas de choses
viles, basses, épouvantables”, som hjältinnan
själv bittert utbrister. Det tragiska ligger i
Judiths upptäckt av sig själv, i besvikelsen,
som hon, den utvalda, känner då hon efter
hand avslöjar de verkliga bevekelsegrunderna
till sin handling, och tragiken för hennes del
ökas av att hon tvingas att inte förråda sig för
folket som i henne ser en gudomlig utskickad.
Mot den officiella framgången svarar den
personliga undergången, och det är vad som ger
Giraudoux’ Judithdrama inre spänning. Pjäsen,
som har många tjusande episoder men ibland
kanske är något orakelmässig, har ett särskilt
intresse i Giraudoux’ produktion som
personlig bekännelse. Det är ett drama om
motsättningen mellan verkligheten och dikten skrivet
av en man vars hela liv var uppbyggt på den
motsättningen.
”Judith” är den enda pjäs som Giraudoux
själv uttryckligen kallar tragedi, fast även där
finns stänk av spefågelshumör; i sina övriga
”piéces” avhandlade han väl alla de stora
frågorna, ödet, kriget, äktenskapet, ja, också det
fransk-tyska problemet (i ”Siegfried” vars
ursprungliga och följdriktiga version för övrigt
slutade med hjältens död), men i allmänhet
lät han allvaret bara komma fram glimtvis och
gycklade i övrigt bort det. Officiellt var han
den skeptiske ironikern för vilken de litterära
greppen betydde allt, och det är betecknande
att till och med de allvarliga passagerna kan
han turnera så att man tvingas dra på mun;
livet var ändå inte värt att ta på riktigt allvar,
och spexet var den rätta formen för att
framställa det. När Hektor i ”Trojanska kriget”
(1935), som väl är det yppersta provet på
denna konstart hos Giraudoux, håller talet till
de döda gör han det på ett halvt persiflerande
sätt; det är ett tal av en man som kände kriget
i dess blandning av stort och lågt, av den
Giraudoux som sj älv med utmärkelse varit med
i det och upplevt dess vardag. ”Jag vet inte
280
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
