Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Hugo Kamras: Giraudoux 1950
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GIRAUDOUX 1950
om man i hopen av döda utmärker de segrande
döda genom en kokard”, säger Hector
sarkastiskt. ”De levande, segrande eller inte, har den
verkliga kokarden. Den är dubbel. Det är deras
ögon. Vi, vi har två ögon, mina stackars
vänner. Vi ser solen. Vi gör allt det som görs i
solskenet. Vi äter. Vi dricker ... Och i
månskenet ... ligger vi med våra kvinnor. Med era
också.” Frasmakaren Demokos, poeten, som
väntat sig en gängse parentation, förebrår
Hek-tor, men denne fortsätter att tala till de döda
som till människor som nyligen varit levande.
”Ni må vara hur döda som helst”, säger han,
”så finns det hos er samma proportion mellan
modiga och fega som hos oss som har
överlevt, och ni ska inte med hjälp av en ceremoni
få mig att förväxla de döda som jag beundrar
med de döda som jag inte beundrar.”
Det talas om kriget liksom med två tungor;
för Demokos’ överhettade inbillning ter kriget
sig skönt som Helenas ansikte, medan Hekuba,
Hektors gamla mor, fult men expressivt liknar
kriget vid en apstjärt. Det är en
dubbelbelysning som är karakteristisk för Giraudoux sj älv,
och Hektor framställs på en gång som en
tapper krigare och en tapper pacifist.
Kriget har berusat honom men det har också
bedragit honom, och han gör allt för att
förhindra det hotande nya krigsutbrottet.
Han har till och med det moraliska modet
att utstå en skymf för att uppnå sitt syfte: den
fulle greken Oiax lyckas inte provocera fram
olyckan genom att ge Hektor, sinnebilden för
Troja, en örfil, som man kan se i en scen där
allvaret på ett för Giraudoux typiskt sätt vänds
i ett uppsluppet spexuppträde. Men så genom
ett missförstånd — den ”patriotiske” fjanten
Demokos som rispas av ett värjhugg anger
falskeligen Oiax som sin baneman — öppnas
krigets portar som knappt hunnit stängas:
Trojanska kriget blir av. Alla Hektors
bemödanden har visat sig fruktlösa gentemot
gudarnas vilja, ödet. Det underliggande allvaret
i detta stycke, diktat mellan två världskrig,
trollas emellertid bort i en serie lustiga upptåg
som Giraudoux här excellerar i, oftast med
lycklig verkan, någon gång artificiellt, i varje
fall på ett sätt som gör rättvisa åt hans esprit.
Något av samma yttre trolleri återfinner man
ännu i Giraudoux’ postuma, 1945 spelade pjäs
”La folie de Chaillot”, fast allvaret här är mera
oförtäckt. Det är en samhällssatir i mycket
pittoresk utformning, där Giraudoux med
sinnrikt artisteri angriper nutida
mammonsdyr-kan. Uppslaget med de gamla parisiska
”fjollorna” som det ondas bekämpare kan förefalla
bisarrt, men det ligger en symbolisk
undermening i att just dessa excentriska figurer,
kostymerade i löjlig trasgrannlåt, får representera
de urmodiga idealen heder och generositet i
en snöd samtid. Man blir därför inte heller
förvånad över att dessa original får leda
intrigen ända till slutet i denna aktuella trollsaga:
”Tokan från Chaillot” tar kål på ett band fräcka
profitörer genom att med förespeglade
olje-fyndigheter locka ner dem i Paris’ kloaker där
hon stänger in dem för alltid.
Giraudoux har helt enkelt roat sig med att
skapa en modern myt om guldkalven. Det är
jobbarna som skördar guld på andras tegar
som han vill åt, och de ses med fyndig
kontrastverkan ur trashankarnas och lodarnas
perspektiv. De utpekas i saftiga vändningar
av en lumpsamlare, som är styckets
resonör, i Paris spelad av Jouvet. ”Förr i
världen tycktes livsmedlen, teaterpjäserna sälja sig
själva, presentera sig själva”, säger han. ”Nu
för tiden skulle man kunna säga, att allt som
äts, allt som ses, allt som företas, både vinet
och skådespelet har sin hallik som visar upp
dem på trottoaren och övervakar dem, utan
att sj älv göra ett handtag.” Och med gycklande
tonfall och ironiska grimaser fortsätter han att
häckla guldet som härskande och förslavande
faktor, som ondskans och dumhetens tjänare.
Giraudoux har naturligtvis lyckats hålla tonen
av clownaktigt gäckeri, men hur mån han var
att det i skämtet förklädda allvaret inte skulle
smusslas bort röjer en jämförelse mellan
pjäsens bägge versioner. Utfallet mot profitörerna
får nämligen sin verkliga accent först i den
slutgiltiga avfattningen, där lumpsamlarens
281
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
