Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Sven Alfons: Den rena konsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN ALFONS
DEN RENA KONSTEN
Hur kunde föreställningen om Den Rena
Konsten få så gott fotfäste vid sekelskiftet?
Man får räkna med att flera olika orsaker
stödde varandra. Naturligtvis var det i första
hand fråga om något slags förtvivlan hos
formviljan själv; man hade nått ett bottenplan där
formen förlorat all egen energi och gick i
heltids slavtjänst hos det ädla, det sköna, det fint
tänkta. Denna förtvivlan skapade av sig själv
ett språng, en sund kollaps i formstiltjen. Man
inriktade sig på en sanering av formvärdena.
Men idén om den rena konsten hade inte
nödvändigtvis behövt stiliseras ut ur denna levande
process. Det fordrades även andra krafter för
att den idén skulle drivas fram.
Gick det månne även till på så sätt att när
den viktorianska moralen började attackeras
och förlorade sin giltighet för en moraliskt
självständig och självansvarig elit så kunde
denna elit i många fall verkligen frigöra sig
från de etiska snävkonventionerna och
etablera sig utanför. Man etablerade sig då i
allmänhet i det estetiska, ty så klart antitetiskt,
som ett antingen-eller, kunde problemet då
formuleras. Men till en del kunde man inte frigöra
sig. Den puritanska väsensarten hade
infekterat även dessa första utbrytargenerationer och
där denna konfliktunge inte på grund av lätt
lynne kunde upplösas i paradoxer, måste den
bemästras genom nytt principskapande för så
vitt den inte fick en enbart tragisk konsekvens,
vilket kanske var det vanligaste. Men man
kunde till exempel föra med sig idén om de
rena sederna över i det estetiska, där de
specificerades på ett nytt sätt men med bibehållen
puritansk stringens. Den evigt fängslade jung-
Roger Fry: Konsten och livet. Norstedts 1949. 9: 50.
Hans Ruin: I konstens brännspegel. Gleerups 1949.
15:—.
frun blev från att ha varit en instängd
borgar-dotter med inkrökta livskrav, förvandlad till
konsten själv, lika instängd med sina inkrökta
formkrav.
Så skapades vestalestetiken, föreställningen
om den rena konsten. Materialet till denna
estetiska spekulation hämtade man ur den
färska pågående formfrigörelsen hos
impres-sionisterna och deras efterföljare men
väsensarten som bestämde spekulationen kom trist
och paradoxalt nog från annat håll, från den
borgerliga moralismen. (Det är möjligt att
idén om den rena konsten inte befästes på det
här sättet men vid ytlig eftertanke verkar det
troligt. Saken är naturligtvis värd ett mycket
mer omsorgsfullt betänkande men inte här.)
Plastiskt kan man tänka sig saken ungefär
så: Cézannes äpplen på altaret och däromkring
en genom templets bakdörr insmugen krets av
Burne-Jones’ serafiskt draperade jungfrur, o
dessa regnögda handarbetslärarinnor som i
decennier gråtit sig till sömns, till renhet och
till en själ.
Framför altaret kan man tänka sig Roger
Fry. Han tycker mycket om äpplena. Däremot
tycker han inte om Burne-Jones’ jungfrur men
han är inte medveten om att de hägnar hans
spekulation. Om man betraktar situationen
utifrån tycker man sig emellertid vara
medveten om det. Roger Fry hörde till just den
moraliskt självansvariga elit som, uppfostrad
i de rena sedernas hus (i detta fall en
kväkar-familjs), bröt sig ut och flyttade in i estetikens
både som konstnär och som framträdande
kritiker men som aldrig lyckades göra sig kvitt
puritanismen. Han arbetade in dess manande
oförvitlighet i konsten, där den inte hade större
rätt att göra sig allenarådande än i det levande
livet. Han stupade inte själv på prestationen
283
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
