Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Sven Alfons: Den rena konsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN ALFONS
som visst inte bara var hans utan blev till slut
professor. Dessförinnan hann han göra mycket
nytta med sin tanke, han rensade och
uppfostrade och hans verksamhet blev aldrig
riktigt farlig och till hinders därför att han
naturligt nog inte hann med att rensa ut allt som
tycktes honom orent och inte heller lyckades
regla dörrarna kring det som han menade vara
den estetiska dygden.
Men han ansåg alltså att ett konstverk är
konstnärligt i den mån det bygger på rena
for-mala värden, plastiska värden kallar han dem.
Han är inte sträng på så sätt att han menar
att ett konstverk är ovärdigt och ovärdefullt
om det inte är helt rent, han kan tänka sig att
ett absolut rent konstverk aldrig skapats. Men
han anser sig ändå ha upptäckt
principskillnaden mellan rena och orena konstverk. Det var
Cézannes konst som kom honom att göra denna
upptäckt. Denna konst är visserligen
föreställande men enligt Fry är det föreställda helt
omgestaltat till rena plastiska värden, till något
estetiskt-andligt med vilket man inte har
umgänge för så vitt man inte intar en helt
estetisk-andlig attityd. Han måste alltså förutsätta en
speciell estetisk disposition hos
konstbetraktaren, en särskild sinnesförfattning som inte är
inriktad på livet med dess engagerande
impulser. För det konstnärliga drar denne betraktare
en absolut gräns mot livet, vilken inte tillåter
något slarvigt givande och tagande eller någon
välordnad skytteltrafik. Han har gjort till sin
den fadda etiska maximen att man inte kan
tjäna två herrar. Innanför gränsen upplever
han till kysk andlighet och formala spänningar
en gång för alla förvandlade estetiska
egenskaper, som i förvandlingen lyckligt befriats från
infiltrationen: tarvligt liv.
Det är med all sannolikhet fel att betrakta
det konstnärliga som något definitivt
förvandlat, att i de icke-plastiska egenskaperna endast
se slagg som tyvärr inte rensats bort ur
konstverket och kanske inte helt kan rensas bort,
slagg som inte är inbegripet och verksamt i
det konstnärliga. Fruktbarare är säkert att se
konstverket som en oavbruten förvandlingsakt,
där olikartade energier omgestalta sig själva
och varandra, där låt oss säga både rena och
orena energier kan ha samma roll i den
konstnärliga effekten, där det rent plastiska, det
estetiskt-andliga är en övergång från och en
tillbakagång till det vitala, det föremålsliga, det
materiella. Min eftergift att tala om rena och
orena energier är egentligen olämplig. Det är
fråga om energier som ligger helt utanför
este-tiskt-hygieniska kategorier men som ur den här
valda synpunkten väl kan sägas tendera åt både
renhet och orenhet. Den konstnärliga
upplevelsen blir då inte en fråga om ett estetiskt
förhållningssätt, isolerat i sig självt utan om
ett okyskt inträngande i tvetydigheter. Vitala
handlingsimpulser blandar sig med det
estetiska intresselösa skådandet. Distansen
reducerar sig ständigt till intimitet, närheten drar sig
undan på estetisk distans. Cézannes äpple
presenterar sig som frukt som man lockas att äta
på samma gång som det framstår som en
rumslig estetisk spekulation.
Att det inte är på detta sätt försöker Fry
övertyga läsaren om i den största av de essäer
som Carl Nordenfalk samlat i ”Konsten och
livet”. Den är till väsentlig del ett försök att
vederlägga Richards som polemiserat mot
Frys teorier i en tidigare publicerad
utformning. Richards bestrider förekomsten av rena
konstvärden och speciell estetisk attityd, han
bryter ut konstspekulationen ur den
jungfrubur där den riskerat hamna. Frys polemiska
konst är inte så stor att han lyckas övertyga
läsaren om Richards’ misstag ens när han är
ensam om att dirigera debatten. För att
praktiskt styrka sina teser gör han en rad
demonstrationer av olika konstverk men just här visar
han genom det otillfredsställande resultatet att
hans idéer inte håller streck.
Men resultatet av Frys konstkritik och
konstanalys är långt ifrån genomgående
otillfredsställande. Vid sidan av sin som det tycks mig
felaktiga estetik hade han en fin känslighet för
konst, som ofta och framförallt i de mindre
vittsyftande kritikerprestationerna där hans
omdöme inte korrumperades av de estetiska
284
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
