Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Sven Alfons: Den rena konsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN RENA KONSTEN
överbyggnaderna, kom väl till sin rätt och
gjorde honom till den mest betydande
kritikern i England när den moderna konsten
presenterades där. Han var egentligen ingen riktig
estetisk systembyggare. Han förefaller snarare
ha haft den personliga osäkerhet och oro som
gjorde det nödvändigt för honom att orientera
sig för sin egen skull, att så reservationslöst
han förmådde tänka genom alla de nya
formproblem som var främmande i synnerhet i
engelsk konstkultur. Han behövde systemet för
att stadga sitt eget naturliga konstsinne men
var ändå bäst när han lät systemet vara. Därför
möter man honom helst i de mindre
uppsatserna i Nordenfalks urval, de där han talar
om bushmännens konst och om negerskulptur
med utgångspunkt från ett planschverk och en
utställning. Begränsningen finns väl även där.
Han ser t. ex. negerskulpturen uteslutande ur
plastisk synpunkt men han understryker inte
att han anser detta vara det principiellt enda
synsättet.
Fry gjorde en mycket stor insats i engelskt
konstliv men det var inte genom att skapa en
absolut ideologi, som tålde exporteras från hans
tid och hans situation. Han gjorde sin insats
genom att fixera ett mera närliggande mål —
sabotage av Royal Academy och den konstsyn
som representerades där. I den situationen
hade även hans tvivelaktiga tes om ren och
oren konst ett stort värde genom att den hade
stor effekt. Men tesen hör hemma där, den är
tidsbunden. Fry var överhuvud en tidstyp och
en typ som knappast nådde väsentligt utöver
de omständigheter som var bestämmande för
honom själv, för hans egen bildningssumma.
De flesta idéer som han gör sig till tolk för
är tidens allmänna, vilka också får
representanter på andra håll, de ligger färdiga att
kläckas av kulturmiljön och skulle blivit
kläckta även om inte just Fry lagt sig att ruva.
Som en sådan kulturtyp är Fry av stort
intresse, värd att läsa, värd även att översätta
och presentera utanför det sammanhang där
han hör hemma. Men då bör sammanhanget
också presenteras som hans omslutande cirkel.
Han bör inte dras därifrån, tänjas ut till större
giltighet, men det kan inte nekas att detta har
Nordenfalk gjort i sin inledande essä.
Nordenfalk ger honom dock utan att nämna några
namn ungefär samma betydelse för
konsthistorien som den Luther hade för kyrkan,
Sokrates för tankekonsten och Gustav Vasa för
svenska nationen. Han citerar några rader som
Virginia Woolf använt om Fry i ett avsevärt
diskretare sammanhang, nämligen för att ange
var Fry stod tack vare Cézanne. Nordenfalk
menar att konsthistorien tack vare Fry står
”vid början av livet, icke halvvägs, och med
slutet ingenstädes i sikte”. Detta är stora ord.
Jag känner ingen konsthistorisk reformator
som egentligen gör skäl för dem, men det finns
många som tänkt fel, ensidigt eller
ofullständigt med större skarpsinne, större visionär
kraft och mer okuvligt än Fry och även om
ingen står närmst till första priset, finns det
många som förtjänar dela kanske andra och
tredje den gång då Fry endast bör ha diplom
eller hedersomnämnande som utomordentlig
arbetare.
Nordenfalk anser på slutet att ”som varje
reformator kan Fry inte fritas från ensidighet”.
Han utreder inte detta närmre och detta känns
tomt, ty om man kan konstatera en oriktig
ensidighet hos Fry måste detta väl allvarligt
inskränka den absoluta värdering av Fry som
Nordenfalk för fram. Han går i stället över
till att fastställa Frys ensidighet som en djup
nödvändighet. Denna tankegång om den
polemiskt renande ensidigheten är mycket gammal,
delvis uttjänt tycks det mig, men den kommer
troligen i evighet att sticka huvudet opp. Det
vore annars på tiden att detta hegelianska och
fjärdedelssanna resonemang sköts en smula i
bakgrunden, åtminstone inte onödigtvis
placerades i riktpunkten. Väsentligare är det att nå
fram till differentierade, nyanserade omdömen,
sådana med dubbla hänsyn, omdömen inte
byggda på ortodoxi och avgränsad princip
utan levande omdömen mot bakgrunden av den
principiella orenheten i tillvarons alla
sammanhang, denna för vår önskan efter ledning,
sov
285
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
