Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Sven Alfons: Den rena konsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN ALFONS
ring och rättesnöre orimliga promiscuitet som
kan vara nog så motbjudande för vestal och
graalriddare, men som för alla andaktsfulla
vissiare och något så när självkritiska
tempel-skändare framstår visserligen som orimlig men
som rimlig just däri. Allting har sin tid,
ensidigheten också och Frys ensidighet har haft
sin funktionella, fruktbara tid. Konstgjord
andning och utsträckt tjänsteförordnande har inte
sitt berättigande. Idén om Den Rena Konsten
kan läggas ut på lit de parade. Den bör inte
genast kastas i massgraven utan kan gärna en
kort tid äras för sin specificerande, varför inte
renande tjänst i det konstnärliga och
konstvär-derande arbetet.
Den uppsats om konsten och livet som
Nordenfalk låtit ge urvalet namn visar tydligast
Frys och hans betraktelsesätts brister. Den är
rent ut sagt dålig. Om man om de övriga
uppsatserna kan säga att de visar ambitionen att
vara vederhäftig, att Fry där gör så gott han
kan, är detta omöjligt här. Uppsatsen är
skriven med en nonchalans för vad andra genom
att titta närmre på materialet kommit till, och
Fry godtar osakligt de mest flagranta synvillor.
Han visar sig här sakna det vetenskapliga
ansvar som man kan vänta även i en essä, även
där inte den vetenskapliga metoden
demonstreras. Sin uppfattning att konsten är ren och har
en egen estetisk dynamik och alltså inte bestäms
av samma energier som driver livet i övrigt
har han kommit till inte på historisk väg utan
genom upplevelse av i första hand Cézannes
konst och genom sterilisering av den
upplevelsen. Sitt resultat har han sedan tvingat över
på historiskt material. Han har velat visa att
revolutionerna i livet och revolutionerna i
konsten inte drivs av samma kulturpotens.
Någon gång kan det visserligen spåras
inflytanden från livet på konsten, så under
renässansen men detta beror inte på någon inre
kraftgemenskap; Fry förklarar bort det med
ett efemärt resonemang. Med sin slarvigt
hopkomna argumentering leder han inte sin tanke
i bevis, han avlivar inte föreställningen om
konstens oestetiska samröre och
kraftförbin
delse med livet, och det förefaller mig alldeles
riktigt när Hans Ruin nu något mer än trettio
år senare funnit denna föreställning inte stöta
på några hinder utan använt den som den
sj älvklara utgångspunkten för en analys av hur
konsten och livet är ömsesidigt belastade av
varandra, av deras förmåga att dokumentera
varandra. Ruin har följt konstutvecklingen ur
denna synpunkt från impressionism fram till
den nuvarande situationen.
Det är ett tjusande orent ämne. Man märker
också lätt att Ruin låtit sig tjusas av de
spännande sammanhangen. Hans nyfikenhet är ung
och det behövs när det som här gäller att alltid
bryta sig ut över gränserna för de olika
delämnena, de olika kategorierna. Ruin trivs ju
med denna sort av utblickar. Det passar honom
utmärkt att riva samman stoff från olika håll,
att belysa materialet genom lätta humanistsvep.
Han har nästan alltid hållit till i
gränsområdena till sin egentliga vetenskap, psykologin.
Han har mindre sysslat med experimentell
psykologisk forskning än tillämpat sitt sj älsvetande
på kulturella analyser. Man tar alltid stora
risker när man ger sig in på sådana orena
ting. Den vetenskapliga metod som utbildats
inom det ena eller andra området räcker inte
till. Ämnet blir plötsligt svallande, det kausala
måste man spåra på så många svårbestämda,
finförgrenade vägar. Intuitionen blir det
kanske inte viktigaste instrumentet men
viktigare än den i vanliga fall har rätt att vara.
Ruin är medveten om farorna här och
erkänner sig själv skatta åt en spekulativ historisk
metod. Väsentligt blir då om de spekulativa
grundvärderingarna och
utvecklingsriktning-arna är hållbara. Kanske är det här bl. a. som
orsaken ligger till att Ruins bok inte blivit så
tillförlitligt upplysande som man hoppats.
Orsakerna är väl även andra; några kan anges.
Ruins sätt att presentera stoffet är lösligt
summerande i stället för detaljerat. När
materialet är så svallande fordras det att man
ständigt försöker fixera det genom dateringar,
enskilda analyser, direkta citat. Ruin skriver
alltid flytande men när stoffet är så lite samlat
286
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
