Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Sven Alfons: Den rena konsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN RENA KONSTEN
i en gemensam naturlig strömfåra som här är
fallet, då tenderar det gärna att rinna bort. Det
syns viktigare att få en överblick över detta
deltalandskap från en serie av småbryggor med
noggrant prövade landfästen än från en med
ett stort kultursvep tecknad luftbro.
Svårigheten ligger naturligtvis i att förvandla en
allmänorientering i många olika discipliner till
specifiserat detalj vetande. Nu rör sig
emellertid inte Ruin inom så många discipliner som
ämnet och hans avsikt egentligen anger. Han
uppehåller sig framför allt vid paralleller inom
konst och psykologi; dessutom inom filosofi,
politik och en aning fysik.
Men redan i umgänget med det konstnärliga
materialet finns påtagliga brister, och det är
väl i synnerhet detta som gör att hans bok inte
får den riktigt auktoritativa kraften. Redan i
sakligt hänseende visar han sig oinitierad. Det
verkar symptomatiskt, man har svårt att se det
som en tillfällig lucka när han säger att ”Otto
Dix och bjerke-petersen målade i surrealistisk
stil sin bild ’Idealen besöker utställningen
Entartete Kunst’ ”. Menar han att det här är
fråga om något slags team-work? Dix’målning,
en av de mera betydande från
mellankrigstiden, utfördes strax efter första världskriget.
På en reproduktion av denna har sedan bj
erke-petersen tidigast 1937 klistrat porträtt av
nazistledare. Ruins lapsus tyder på att han inte
har tillräckligt stor förtrogenhet med det
moderna måleriet. Detta intryck stärks av hans
karakteristiker, som mycket ofta är skeva. Han
kallar t. ex. Guernica, som inte ens kan kallas
för en surrealistisk målning, för surrealismens
höjdpunkt. Det finns massor av liknande om
bristande förtrogenhet vittnande uttryck. Ruins
sinne för den moderna konst han gett sig i
kast med är mer ambitiöst än spontant. Att de
summerande resonemangen blir lidande på att
delkarakteristikerna är felaktiga är självklart.
Till slut några ord om den spekulativa
metoden: Ruin får väl sägas vara ättling av den
liberala humanismen, för vilken det senaste
halvseklet inte varit någon uppmuntringstid.
För dess representant måste nerstigandet till
de s. k. mörkare livsmakterna synts vara ett
skurrilt och tvivelaktigt besök. Ruin är inte
bara negativ, långt därifrån; han menar att
vi behöver förbundet med dessa makter. Men
hans omdömen och utvecklingssyn är bundna
vid den ljusa humanismens positiva värden,
som inte kan kallas förljugna eller ogiltiga men
som visat sig vara nog energifattiga för att
tillåta sig desavoueras. Om denna desavouering
handlar Ruins bok, mindre om att den ljusa
humanismens kullerbytta betytt en rättvisa åt
beträngda kulturkrafter, en differentiering i
riktning mot större riktighet, om än
förtvivlande riktighet. Ruin ser tveksamt men
önskande fram mot en ny stabilisering av de
positiva värdena men det känns hopplöst att
sätta sin lit till det som just visat sin
otillräcklighet. Om man avstår från en sådan tillit och
i stället försöker vara medveten om att vår
existens i evighet sine gratia Dei och utan
ljusets riddarvakt är utlämnad åt ambivalenta
energier, så finns det en smal chans kanske
att också kunna parera i bittra situationer. Det
är endast ur den ljusa humanismens synpunkt
som det moderna kulturdramat, så som fallet
är hos Ruin, endast har en huvudroll med en
entonig monolog, den nihilistisk-kaotiska. Det
finns så mycket i 1900-talets konst som är vänt
tvärt mot djuppsykologins fält och som just
bejakar den ande Ruin finner svårt utsatt. Men
Ruin har inte alls beaktat denna konst, t. ex. den
konstruktivistiska. Det torde vara ofruktbart
att betrakta låt oss säga Mondrian ur
nihilistisk-katolsk synpunkt och mot bakgrund av den
primitivism som Ruin anger vara så gott som
gemensam nämnare för utvecklingen. Hos
Mondrian har verkligen energierna omformats
till övervägande andliga komponenter, till en
celest arkitektur för skolastiker. Denna
konstruktivistiska tendens i modern konst med
dess inriktning mot ny socialitet och andra
hoppfulla målsättningar kommer i framtidens
syn på epoken att förefalla lika viktig som den
primitivistiska. Att inte Ruin sett det så tycks
vara ett fel i hans välj ande av material, i hans
värdering, i hans spekulativa metod.
287
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
