Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Göte Carlid: Spottande ciss och tigande Iskariot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GÖTE CARLID
SPOTTANDE CISS OCH TIGANDE
ISKARIOT
Kring några musikböcker
Kan ni läsa, kan ni också lära er lyssna
till musik, tycks parollen vara för den nya typ
av musikböcker som lancerats de senaste åren
i avsikt att uppodla den ordinäre
musikälskarens analytiska förmåga och allmänmusikaliska
vetande. Författarna har gått till verket med
en nyfrälst optimism som inte alltid gett sig
tid att vänta till dess att grunden blivit
håll-fast. Man har trott mycket, och vetat litet.
Musikintresset har växt snabbt, men
musikvetenskapen har arbetat långsamt. Materialet
har varit stort, och forskarna få. Vi vet
därför ännu bra litet om musik och ytterst litet
om relationen mellan musik och ord, kanske,
djupare sett, knappast om det går att beskriva
ett musikaliskt förlopp med utommusikaliska
uttrycksmedel, om det finns någon parallellitet
musik — ord. Att under sådana förhållanden
utge arbeten i konsten att lyssna till musik
förutsätter ovanligt stora mått antingen av
kunskap och intuition eller av omdömeslöshet.
Den amerikanske tonsättaren Aaron
Copland är i sin handledning ”Att lyssna till
musik” välgörande på det klara med att en skriftlig
Aaron Copland: Att lyssna till musik. Översättning
av Disa Törngren. Gebers 1949. 9: 50.
Edward C. Bairstow: Hur musik växer. Översättning
av Julius Rabe. Gebers 1949. 8: 50.
Carl-Allan Moberg: Bachs passioner och Höga
mässa. En stilöversikt jämte ett bidrag till
Bach-renässansens historia i Sverige. Gebers 1949. 12: 50.
Herbert Rosenberg: Finn melodin. Hur man lär sig
att lyssna på musik. Översatt av Rose Törnblom i
samarbete med författaren och under medverkan av
Ingmar Bengtson. (Almqvist & Wiksells
skolböcker.) Gebers 1949. 5:75.
Hugo Alfvén: I dur och moll. Från Uppsalaåren.
Norstedts 1949. 14:75.
kommentar till ett musikverk måste bli ett
bristfälligt surrogat. Någon torr grammatik
har han inte heller satt samman utan han tar
i stället upp sådana spörsmål som man kan
vänta intressera en bredare musikpublik:
tonsättaren och inspirationen, musikens fyra
element, formtyper etc. Det gäller enligt Copland
inte endast att lyssna utan också att lyssna
ejter något, att försöka höra allt som händer
i musikstycket och träna upp sin mottaglighet.
Att man skall kombinera det känslomässiga
lyssnandet med intellektuell iakttagelse, är ju
lätt sagt och tämligen självklart. Det enda
tråkiga är att vi svävar i så stor ovisshet om
metoden eller den bästa av metoderna att lära
ut denna sköna konst. Tills vidare får vi kanske
nöj a oss med att konstatera att sannolikt ingen
tar skada av att också ha några teoretiska
kunskaper om musik; de är om inte annat
klädsamma vid samtal med musiker. God nytta gör
under alla omständigheter en bok som
Cop-lands redan genom sitt utrotande av fördomar
och vanföreställningar, och genom sitt
sammanknytande av gemensamma drag hos äldre
och nyare musik.
Fördomar och slentrian florerar annars
friskt på det musikaliska fältet, naturligt
nog eftersom det exakta vetandet där inte
är större. Det händer väl numera inte så
ofta att en litteraturforskare allvarligt hävdar
att lyrisk form är identisk med de klassiska
versmönstren, och att dikter med avvikande
uppbyggnad är formlösa. Resonemang av
motsvarande art är sannerligen inte sällsynta när
det gäller musik, och de får oftast stå
oemotsagda. Ett offer för flera alltför lättsinnigt
288
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
