Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Göte Carlid: Spottande ciss och tigande Iskariot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SPOTTANDE CISS OCH TIGANDE ISKARIOT
övertagna tankeklichéer är engelsmannen
Edward C. Bairstow, som därigenom spolierat sitt
i många avseenden eljest gedigna arbete ”Hur
musik växer”. I sex föreläsningar om kadens,
sonatform etc. har han velat ge en
överbyggnad till den traditionella formläran, varvid han
dock hos läsaren förutsätter förkunskaper i
allmän musiklära och elementär harmonilära.
Det vore fel att helt avfärda hans iakttagelser
(även om han ofta liknar barnet som kan
plocka sönder en sinnrik leksak men inte lyckas
få ihop den igen), men det vore ett ännu större
fel att acceptera dem i deras ofta naivt
tillyxade form, som översättaren dessutom gjort
allt för att förvärra. Smakprov: ”Detta ciss
slutar med att spotta ut några livliga åttondelar”.
Vaughan Williams Londonsymfoni får en
kär-leksfylld tolkning: ...”därpå följer melodin,
vars första två takter basuneras fram i
träblå-sare och mässingsinstrument. Det [!] har en
verklig ’cockneyatmosfär’, ty det är något gällt,
humoristiskt och klämmigt över det... Vi
befinna oss nu i genomföringsdelen. Trafiken
brusar i djupet.” Bairstow är också lycklig nog
att redan med bestämdhet veta vad som blir
bestående av samtidens musik. ”När något nytt
grundar sig på kärlekens oförskräckthet, är det
av godo och kommer att bestå inför tidens
dom.” Endast den moderna musik som helt
följer hävdvunna lagar är av verkligt värde,
anser Bairstow, och han behöver därför inte
utvidga sitt formbegrepp eller sina teoretiska
synpunkter utan utmönstrar i stället lugnt allt
som inte stämmer med dem. Ett logiskt
resonemang som dessvärre inte är unikt ens i bättre
musikerfamiljer. Här finns plats för
folkbildningsarbete.
Överhuvudtaget är det påfallande hur
vanlottad den musikteoretiskt intresserade är
jämfört med den litteraturhistoriskt eller
konsthistoriskt intresserade. Vi har en god
uppsättning monografier över våra mer betydande
konstnärer, det är lätt att hitta åtskillig
litteratur även om våra yngsta författare, men det
existerar inte ens en någorlunda omfattande
modern översikt av svensk musikhistoria; ett
litet nyutkommet Verdandihäfte (Stig Walin,
”Svensk musikhistoria”) är allt. Det värsta är
att denna allvarliga brist inte kan beräknas
bli avhjälpt inom rimlig tid, då det primära
forskningsarbetet ännu inte hunnit utföras.
Inte så underligt för resten, eftersom vårt
lands första och enda professur i
musikforskning inrättades så sent som härom året. I
gengäld har vår förste musikprofessor Carl-Allan
Moberg på ett lysande sätt visat att det finns
områden av musiken som det går att skriva om,
till på köpet populärt (i ordets bästa
bemärkelse) men ändå hållbart. Bach-jubileet har
gett Moberg tillfälle och anledning att
publicera några Bach-studier med titeln ”Bachs
Passioner och Höga Mässa”. På ett sätt som
måste fängsla alla musikintresserade med
någon intellektuell nyfikenhet ger han en
saklig och balanserad bild av skilda problem inom
Bach-forskningen, t. ex. uppförandepraxis,
Matteuspassionens tillblivelse, tonsymboliken
hos Bach. Detta sista kapitel är faktiskt direkt
roligt. Vem tänker egentligen på att Bach
ibland utnyttjar talsymboliken på ett så naivt
målande sätt att han i Matteuspassionen låter
lärjungarnas ängsliga fråga ”Herr, bin ich’s”
upprepas i olika stämmor elva gånger — men
ej tolv — för att påtagligt visa hur Judas
Iskariot tiger. Att jaga efter dylika rent
matematiska kuriositeter har fört andra forskare
vilse, men Moberg fördjupar sig hellre i
väsentligare frågor. Man kan inte läsa hans arbete
för att få en bruksanvisning i ”konsten att
lyssna” till Bach, men man får utan tvekan
något lika värdefullt, nämligen en inblick i den
föreställningsvärld som bildar bakgrunden till
Thomaskantorns alstring.
När de nämnda tre böckerna tillsammans
med en skolbok (Herbert Rosenberg,”Finn
melodin”) och Hugo Alfvéns fortsatta memoarer
(”I dur och moll”) utgjorde höstens samlade
musikboksproduktion, fanns det plats för
funderingar. Varför alla dessa lyssnarhjälpredor,
som ju sällan är annat än musikaliska inter-
A BLM 1950 IV
289
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
