Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Göte Carlid: Spottande ciss och tigande Iskariot - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
punktionsläror? Med all respekt för
kommatering, men språkläror är sannerligen inte rätta
sättet att lära någon tycka om litteratur. Det
är så mycket annat som säkert skulle intressera
den vakna musikaliska allmänheten mer. Vad
händer egentligen inom den samtida musiken
och musikforskningen? Vem är egentligen
Bartok, Schönberg, Stravinskij? Och vad
anser dessa själva om sitt skapande?
(Stravinskij s självbiografi och musikaliska poetik har
f. ö. redan översatts till både danska och
norska.) Männen bakom våra mest uppskattade
svenska musikverk, Berwald, Stenhammar,
Rangström och varför inte Peterson-Berger?
Hur långt har modern musikpsykologi hunnit?
Musiksociologin? En trevlig guide till ett litet
skivbibliotek med modern musik? Etc., etc.
Våra svenska musikteoretiker kan dess värre
inte hinna med att fylla alla luckor än på länge.
Men det finns ju en uppsjö av verkligt
värdefulla utländska arbeten att översätta. Litet av
”kärlekens oförskräckthet” skulle inte skada.
TEATERKRÖNIKA
av
EBBE LINDE
”Brand”, av Henrik Ibsen, i Alf Sjöbergs
uppsättning på Lilla Dramaten (1 mars), blev
den största teaterhändelsen under mars och
väl den största hittills under spelåret. Det var
märkligt vilken rymd regissören lyckats öppna
på den rätt lilla scenen. Han nådde det genom
att gräva ned bakom rampen, så man tyckte
sig blicka genom ett högt beläget fönster ut
över en mer anad än spanad vidd. Så redan i
den allra första scenbilden, en remsa
jökelplatå, där trevande händer och strax efteråt
flämtande ansikten är det första som dyker
upp av de agerande, som ur bakgrundens djup
söker klänga upp över randen. Så åter senare,
i fjärde akten, den vid kyrkan, där den
anstor-mande människohopen huvud vid huvud fick
tränga upp längs en trappa tätt bakom
scenöppningens inramning, och utan att vara så
många lyckades ge intryck av en underifrån
kompakt pressande massa. Det är mig obekant
om Alf Sjöberg haft utländska förebilder för
detta geniala, om filmatiska närbilder
erinrande grepp. På svensk scen har det inte
förekommit i så raffinerad form tidigare.
Ett annat märkesdrag var rytmen i spelet.
Kort och häftig, genomförd med stor säkerhet
och konsekvens, och effektivt motverkande allt
av didaktisk tyngd och stillastående predikan,
som lätt vill vidlåda just den här pjäsen. Mig
erinrade denna hetsiga rytm om en del
expressionistiska tyska föreställningar. Det är en
farlig stil; man varsnar lätt det ringa
tuppfjätet från det sublima till det löjliga; den
kräver säker behärskning. Denna behärskning
fanns emellertid, och allt höll sig på den starka
sidan, utom i ett par av de våldsammaste
accenterna, som dessutom var ur
innehållssynpunkt betänkligt anbragta. Den ena var den
tokiga flickan Gerd (Doris Svedlund), som
förvandlats från ett storögt naturbarn och en
bisarr sanningssägerska till ett
gymnastiserande och vrålande vindtroll, och den andra
var den fattiga gumman, åt vilken Agnes av
sin stränge make tvingas att ge deras döda
barns kläder. En osympatiskt rafsande häxa
var vad Margareta Krook fått göra av henne;
dålig teater som all överspelning; och därtill
menligt för idéinnehållet, då det skjuter åsido
pliktkonflikten i vårt medvetande och grumlar
Agnes’ rena smärta med ett ovidkommande
aversionselement. Månntro här inte går i dagen
en allmän svaghet hos den så idérike
regissören, en viss oförmåga att skilja på demoniskt
och diaboliskt, på gengångare och
fågelskrämmor, på det isande och det anskrämliga? —
jag tänker då också på hans evmenidmissfoster
i ”Släktmötet” i förfjol. — Medan vi är i
farten med reservationer må sägas att jag i
motsats till flera kolleger inte alls begriper vitsen
i att låta de allra sista slutorden från höjden:
”Han är Deus Caritatis” uttalas av den döda
Agnes. Jag tycker det är en omotiverad klå-
290
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
