Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
Scenbild till ”Brand” av Carl Johnsson-Cloffe och Alf Sjöberg
fingrighet, och en ren försvagning. Visuellt är
det inget vidare, när kvinnan kliver fram på
den skumma scenen; akustiskt tar den späda
stämman bort den mullrande sluteffekten som
borde ha funnits; och innehållsmässigt
undandrar det oss själva det slutgiltiga domsordet i
livsrättegången mellan de båda. Får jag sen
tillägga att jag lika litet som andra förstår
varför Alf Sjöberg alltid skall ha behov av att
i programbladen koka ihop så dunkelt
förvirrande filosofiska kommentarer till sina klaraste
konstverk (väl tecken på en osäkerhet som han
borde stå över), så är listan på invändningar
uttömd, och resten blir beröm, nej, tacksamhet
och djup beundran.
Hur utmärkt bara en gasridå och
Ijusbilds-projektion mot rundhorisonten visade sig
kunna suggerera fram hårt väder, snöfall och
snöskred! Hur väl den neutrala färgskala som
valts, i svart-vitt och några få bruna nyanser,
klädde fjällvärld och trångt andligt klimat!
Och de uppträdande! Olof Widgren mästerligt
förnyad, övermänskligt hård, men ur vekhet,
och mest mot sig själv, som rollen oförtolkbart
måste bjuda om den inte våldföres. Anita
Björk helt betagande, en fjäril, ett lekande
barn i mötet på fjället, sedan alltigenom
uppoffrande och älskande kvinna; scenen med
julljusglimten ur fönsterluckorna, som hon så
gärna vill låta gå ut till det döda barnet på
kyrkogården, men inte vågar_____hennes samtal
i fantasin med barnet där: det blev stor konst,
oändligt gripande, utan ens en aning
sentimen
talitet, som så lätt vore gjort. Kring dessa
båda, många andraplansfigurer som man alltid
kommer att minnas: Per Oscarssons Einar,
särskilt i hans släta gudliga fas i slutet på
pjäsen; Åke Claessons rationalistiskt kloke och
gode doktor; Holger Löwenadlers yvige fogde,
vad som var kvar av honom (denna roll starkt
nedskuren); Elsa Widborgs gumma, grön i
ansiktet som girigheten själv; och längre i
ytterkanten, så flyktiga men ovanskliga ting
som Ulla Smidjes kvinna och Max von Sydows
klara man av folket. En helhet, en samklang.
Och Karl Ragnar Gierows vers flöt smidigt in i
den, fast det inte kunde undvikas att norskan
stundom ringde en i örat bredvid. — Hur
länge skall det dröja innan det stora steg mot
ett kulturellt enat Skandinavien tas, att svenska
skådespelare kan tala norska och danska från
våra scener och vice versa? Kunde de och
finge de för dem som makten hava, så tror
jag redan nu att publiken inte skulle sätta sig
på tvären.
”Hus med dubbel ingång är svårt att vakta”
(”Casa a dos puertas mala es de guardar”) är
den ordspråksklingande fullständiga titeln på
det Calderönlustspel från år 1629 som Ivar
Harrie och Hjalmar Gullberg gjorde en svensk
bearbetning av i början på 30-talet, och som
nu den 24 mars spelade upp på Dramaten,
Stora scenen, efter att tidigare bara ha
framförts som ett av Göteborgs stadsteaters allra
första program år 1934.
291
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
