Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
Den unge kavaljeren Don Felix i staden
Ocanj a gästas av sin likasinnade gode vän Don
Lisardo. I klok insikt om familj ehederns krav
och kavaljerers lättända sinne döljer han för
honom att han också har en förtjusande syster,
Marcela, i sitt hus. Men Lisardo träffar ändå
Marcela när hon smyger in till en väninna som
bor i huset bredvid, vilket är det med två
ingångar. Väninnan har i sin tur en av ömsesidig
svartsjuka fullproppad romantisk förbindelse
med Don Felix, och det måste hon givetvis
dölja för all världen och helst däribland för
Marcela, och allra mest för sin spanske och
farlige far. I en lång slängdans av entréer,
sortier, förklädnader, gömmande i kabinett och
bak draperier, skvaller och halvt uppriktiga,
halvt knepigt beräknade men missberäknade
förtroenden, lyckas den ena tro vad som helst
som är fel om den andra och blir själv
misstänkt för ett tredje, innan äntligen det
självklara slutet med dubbelförlovning kommer.
Göran Gentele stod som fadder för regin,
och hade kommit fram till en lättsvepande,
rolig och glansfull föreställning i Knut Ströms
klassiska stil. Det vill säga, i Stockholm kallar
man den oftare Per Lindbergs, men med föga
rätt. Det var i samarbete mellan de båda som
denna gagsfyllda, humörglittrande,
färgsprakande och glatt musicerande stilkomedistil kom
till vid Lorensbergsteatern, men i deras berömda
samarbete var Per Lindberg långtifrån den
enda givande parten, och just på den här
punkten är det Ströms tjuvpojkslynne och
uppfinningsrikedom som så tydligt har angivit takten.
Per Lindbergs eget temperament låg åt helt
annat håll, åt det svart-vitt patetiska och det
litet pretentiöst och högtidligt stiliserat bisarra.
Man tar säkert ej fel om man gissar att det
är Mimi Pollak, som nu förmedlat traditionen.
Hon var med förra gången i den ena
huvudrollen, och hade nu övertagit en
tjänarinne-roll, som hon lyfte upp i första planet och
fyllde med strålande lustighet och stort behag.
Margareta Fahlén i Marcelas roll hade sin typ
för sig men sin stelhet mot sig, medan
Maj-Britt Nilsson förstås som vanligt med
förödande aplomb stampade på den manliga
publikens hjärtan. Kostliga var de båda
överströmmande känslofyllda kavaljersvännerna,
Olof Bergström, käck och full av svartsjuka
och ständigt malplacerad omtanke, och så Jarl
Kulle, som gjorde en dråpligt sirlig och
po-madadoftande Don Lisardo, både när han
gjorde den sköna sin uppvaktning och när han
lögade sig i ett morgondopp i komisk bassäng,
eller suckande fäste på duken i olja sina egna
prononcerat svårmodiga anletsdrag. Även
svärfadern (Olof Sandborg) och flera pigor och
betjänter bidrog till ens välbefinnande; bland
de sistnämnda bör framhållas den präktiga
basen Ingvar Kjellson. Hilding Rosenberg som
komponerat musiken (en aning för mycket av
den) och Anthony Tudor som instruerat
koreografin (en aning för komplicerad för halvvägs
amatörer) bidrog väl också; liksom Sven
Fahlstedt med sin vackra, men som spelplats
opraktiska scenbild. (En enda för alla lokaler
— Gentele hade j u inte Ströms teatermaskineri
till förfogande och hade i desperationen
avstått från att använda även det han kunde ha,
Dramatens sävliga vridscen, måhända lika gott
det.) Den som bidrog minst var när allt
kommer omkring Calderon själv. Han fick över
sig så många parodiska ämbar, så det nästan
var mer än han tålde. Hans stolta panache,
den högstämt lyriska versen, slokade förfärligt
under skurarna och flöt nästan alldeles bort.
Det var litet rått gjort, men publiken njöt och
skrattade, och till sjunde och sist, det var ju
det Calderon ville med sina farser.
De svenska urpremiärerna för månaden var
två. Den betydligaste av dem var postum:
Hjalmar Bergmans ”Löngången”, som givits
av en turné från Dramatikerstudion med
premiär i Västerås den 3 mars. Denna pjäs skrevs
redan 1912 och handlar om ett gammalt brott,
ett mord som aldrig upptäcks, men tar ut sin
hämnd på psykiska vägen och till sist driver
gärningsmannen till självmord. Föreställningen
som jag tyvärr icke såg lär i varje fall ha
bevisat styckets spelbarhet och man torde ha
gott hopp om att så småningom få se det på
en fast teater.
Den mindre nyheten är ett par
föreställningar på Studiescenen av en tvåaktare av
dess chef, Sten Larson: ”Maskrosor” (15
mars). Den anspråkslösa och även rätt
konstlösa produkten spelar på en fransk bordell.
Den vill visa hur det gick till där och hur
flickorna exploaterades fast de var så snälla
och gj orde så gott de kunde, liksom maskrosor
föraktas och trampas ned vid vägkanten. Av
de faror som ett sådant ämne drar med sig
har Sten Larson berömvärt hållit undan för
åtminstone en: det finns absolut inget vädjande
till sensationslystnad och pervers sadism i hans
behandling. De yttre detaljerna är nog också
självsedda och trovärdiga; men vid tolkningen
av dem har det insmugit sig en ofrivillig
sen
292
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
