Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
timentalitet, som knappast är mycket läckrare.
Flickorna är så oberörda i grunden av sitt
yrke, deras hemliga längtan står till man
och barn. Alla genomskådar på ett märkligt
sätt hur olyckliga upplevelser har bragt
dem dit de står, men nu hålls de fast av
tanten, som är i maskopi med polisen. Mycket
sött, men fanden tro’t. De hålls nog fast av
inre attityder också, utbildade eller medfödda.
Jag tänker på H. Lenormands analys av samma
ämne i hans nya bok ”Une fille est une fille”,
så mycket illusionslösare och äktare, därför ej
mindre gripande. Men det där är en sak om
diktarformat. — Spelet ända fram till det
olyckligt påhakade, kvasidrömspelsartade slutet var
ganska förtjänstfullt på många händer.
Undras hur en utländsk teater, fri från vår
molanderska strindbergstradition, skulle spela
August Strindbergs ”Brända tomten”?
Antagligen dragen starkt åt det symboliska. Tom
scen, föreställer jag mig, tom rundhorisont
med motljus där skuggor och bråte kan
proji-cieras och snabbt fås att försvinna och figurer
att dyka upp ur vrårna. Hela detta kvarter med
namnet Moraset, där underliga figurer går och
småfifflar med skumma saker och misstänker
varandra för större och skummare, är ju som
en bild av det småttiga mänskliga livet genom
strindbergsglas, och det är väl precis vad det
syftar till att vara också. Den ljusa synen av
de unga och det paradoxalt blommande
fruktträdet skulle väl få växa ut till en trots allt
försonande slutvision. Gösta Folkes föreställning
på Malmö intima scen (23 mars) var helt
annorlunda, för Malmö ligger dock i
Molanders Sverige, där gäller det alltså belysa
utgångspunkten för diktarfantasin, inte följa den
till en slutpunkt. (Jag kommer tillbaka till
detta, inte för att Molanders strindbergsinsats
inte skulle vara betydelsefull och stor, tvärtom
för att den är så stor så den hotar alldeles snöra
in och fast oss.) Riktig detaljerad brandplats
alltså, lokaliserbar till Norrtullkvarteren, om
man granskar noga; krogen ”Sista spiken”
med alla detaljer på ena sidan, och riktigt s. k.
åttitalsbråte utburet i högar, med palmer och
falska ebenholtsbord och gamla böcker och allt.
Ändå, eller just därför, fick inte fantasin
vingar, naturligtvis också för att Folke trots
allt inte är en Olof Molander, med dennes fina
sinne för nyanser och dialogväv. Kort och gott,
jag tyckte det blev långtråkigt gång efter annan.
Det har jag aldrig tyckt när jag läst pjäsen.
Här fattades något, spel av lidelse och spel
av poesi, och det hjälpte inte att Olle Florin
gjorde sin kanske omsorgsfullaste och mest
inlevda prestation som Främlingen, och att
Oscar Ljung som Färgaren sekunderade honom
mycket gott i deras små gemensamma scener.
Vilket å andra sidan inte hindrar att man till
annor tid log gott åt det myckna strindbergska
som passerade revy i vad Främlingen sade och
som trädde fram ur greppet på det hela. Intet
misslyckande, men heller ingen klar
genomslående framgång den kvällen.
Men så var också teaterns friskaste krafter
engagerade på Stora scenen, där det sjätte
och väl sista framförandet av Arthur Millers
”En handelsresandes död” (för så vitt inte
Uppsala, såsom hotats, tar upp den i höst) blev
en mycket stor och mycket välförtjänt
framgång (den 22 mars). För en gångs skull
verkade inte den jättelika scenen
överdimensionerad och till hinders; den Lomanska villan stod
där trygg i tvärgenomskärning och naturlig
storlek på mitten såsom Millers egna
scenanvisningar vill, och gav en förträfflig spelplats.
Kontoret och kaféets lokaliteter dök upp ur
underjorden framför den och behövde aldrig
inkräkta på utrymmet i villan, som då bara
svängde runt och trädde tillbaka i skuggan.
Oscar Winges diktion kan ibland, när han
tröttnar, få över sig något visst mässande. Så skedde
nog också här ibland. Men detta till trots var
det äkta, mastodontiskt, saftigt, den fylligaste
och mest gripande framställningen av dem j ag
sett. Stora positiva överraskningar i den
alltigenom lyckade föreställningen var Christian
Bratts Happy och framför allt Bengt Brunskogs
Biff, det största och bästa av denne unge
skådespelare hittills; och man får väl också tillägga
Bengt Ekerots regi, efter man inte sett honom
på styva linan på stora scenen förut och kanske
varit tveksam om han skulle rå med formatet.
Också bifigurerna bra; till och med Ruth
Cron-ströms lättfotade inköpschef bättre än landets
flesta.
Terence Rattigans komedi ”Fallet Winslow”
(”The Winslow Boy”) gick förra året på
Riksteaterturné, men anmäldes då aldrig i dessa
spalter. Sedan pjäsen den 7 mars började ges
i Hälsingborg må denna skada kort repareras.
Det gäller en smart skriven, till tendensen
konservativ och litet insmickrande patriotisk sak
av författaren till den kända ”Diana går på
jakt” (”French Without Tears”). En
sjöskole-kadett, en fjortonårig pojke, blir relegerad för
att man tror att han har förfalskat ett namn
293
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
