Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Ebbe Linde: Teaterkrönika - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
på en postanvisning. Pappan är en sån där
konservativ mönsterpappa som är sträng i
observans och hederskodex, men samtidigt
liberal nog att låta sin dotter vara något så
avskyvärt som rösträttskvinna och tolerera andra
sonens dansfluga, bara den hålls inom gränser.
När han tror sig veta att den yngre sonen
verkligen är oskyldig satsar han hela sin lilla
förmögenhet på att få det bevisat, och lyckas till
sist också trots världskrig och allt, tack vare
en konservativ advokat för vilken rättvisan och
sportsintresset i att vinna en rättvis process
går före till och med de politiska och
karriärintressena. Sådana är vi, och bör vi vara,
menar pjäsen med höjt pekfinger: ”i inget annat
land än England kunde det hända så här”.
Man kan dock inte undertrycka en stilla
eftertanke : tänk om fadern inte haft någon
förmögenhet alls att offra? Vart hade den här så
prisade brittiska rättvisan tagit vägen då?
Den lugna engelska komeditonen träffades
bäst av Gösta Cederlund och Lena Cederström,
den äldre generationen på scen, de som
sekun-derade passablast från den yngre var Kerstin
Rabe (dottern) och Lennart Lindberg (den
lättsinnige brodern, som inte tycker det är så
betydelsefullt om lillebror knyckt eller ej).
Junior själv, en mycket ung man vid namn
Jan Brink, gjorde heller inte dåligt ifrån sig.
Resten för månaden är nationella repriser.
I Norrköping-Linköping har Inga Tidblad
upprepat sin vackra skapelse i Anouilhs ”En
vildfågel”. På Stadsteaterns stora scen har
Gunn Wallgren för första gången framträtt i
födelsestaden Göteborg och blivit varmt
hyllad. Program: Maxwell Andersons ”En dag
av tusen” (se januarinumret i år), där hon
fyllde Tidblads roll med must, värme och
humor i stället för ärelystnad och preciös grace.
Hon hade mot sig Anders Ek, om vilken det
är nog beröm att säga att minnet av Lars
Hanson ej helt slog ihjäl honom, fast han visst
inte nådde sådan höjd som i ”Caligula” eller
”Processen” föregående år. På Studion Marcel
Achards ”Bröllopet på Seine” i regi av Halfen,
och med Ulla Zetterberg och Annika Tretow i
de kvinnliga huvudrollerna, Kolbjörn Knudsen
och Erland Josephson i de manliga. En rätt
torr föreställning. På Malmö Södra teater har
trion Lagerwall—Wigert—Fant fullföljt sin
triumf från Nyan i Stockholm i André
Rous-sins ”Den lilla hyddan”. Slutligen har
studentteatrarna i Uppsala och Stockholm visat någon
aktivitet; stockholmscenen uppförde sålunda
(16 mars) Arthur Koestlers
”Skymnings-baren”, som på sin tid gick i Göteborg.
BOKRECENSIONER
TRE DIKTSAMLINGAR
Solveig v. Schoultz: Nattlig äng. Wahlström
& Widstrand 1949. 5: 75.
Lennart Hellsing: Absaloms död. KF:s
Bokförlag 1949—50. 18: —.
Ralf Parland : Relief. KF :s Bokförlag 1950.
4: 75.
Solveig v. Schoultz’ nya samling
förefaller mig ouppklarad och trevande eller kanske
bara otillräckligt sovrad. Mot ett dussintal
verkligt vackra dikter står ett ungefär lika stort
antal som på ett egendomligt sätt slår slint,
antingen därför att de är förkonstlade och
oorganiska i sitt sökande efter egenartat
bildspråk eller också därför att de är
okoncentrerade och inte gör sitt i övrigt riktiga
tanke-eller känsloinnehåll full rättvisa. Dikten till ett
av Helene Schjerfbecks självporträtt kan tjäna
som exempel på det senare. Den börjar:
Detta huvud var inte bara en turnips
ryckt ur evighetsåkern
inte bara en yttersta ödslighet
urgröpt till skallen
inte bara ett oblygt blottande av död.
Fortsättningen är exaktare och man förstår
att det rör sig om ett av de sena
självporträtten med deras stränga, subtiliserade form.
Men inledningsraderna förtar i sin språkliga
valhänthet just det asketiska schjerfbeckska
uttrycket. Författarinnan tycks här, liksom på
andra ställen ha haft för ont om tid eller också
för stor tilltro till den en gång för alla och
omedelbart nedkastade annotationens helgd.
Och för diktsamlingens helhets skull ter detta
.294
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
