Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
sig ännu mera synd när man tar del av sådana
vackra och djupa saker som ”Bouppteckning
I/II”, ”Fågelbo” eller den i BLM i höstas
publicerade ”Källan”. För visserligen bör man
inte fingra på en redan färdig vision, men
man bör inte heller underlåta att göra det på
en halvfärdig. ”Nattlig äng” är till hälften en
vacker bok. Dock: bakom sådana lyckade
misslyckanden ligger väl nästan alltid personliga
problem, och har man sett prov på vad
Solveig v. Schoultz kan när hon kan tycker man
det är fåvitskt att döma och bedöma.
Lennart Hellsing är en skald som gärna
gör i stilar. Han har gjort kineserier och han
har gjort barnramsor. I den långa dikten
”Absaloms död”, utsänd av KF som
nyårshälsning och endast i begränsad upplaga
tillgänglig i bokhandeln, späckar han Eddaliknande
strofer med bibliska reminiscenser, närmast i
stil med Höga Visan. Det har onekligen sina
risker att förmäla en sådan stramt berättande
strofbyggnad och ett nästan alltför målande
bildspråk, parfymerat med nardus och aloe.
Även innehållsligt förefaller dikten onödigt
dunkel eller snarare inexpressiv. Det tycks vara
en fri adaption på personliga förhållanden av
den bibliska historien i 2 Samuelsbok, en dikt
om fadershat, systerkärlek och som quinta
es-sentia ett i vete, hirs, gyllne druvor, malakit
och Hermons snö inbäddat visdomskorn av
dödslängtan:
Oförstörbart
är allt som icke är —
Helgjutnast och intressantast av här
recenserade samlingar är Ralf Parlands ”Relief”.
Särdeles klar är inte heller den, men den
rymmer ett löftesrikt, minotauriskt dunkel, ett slags
”övre Peneios”, befolkat av
ord jag aldrig känt
chimärer med sotiga lemmar och vemodsögon
kedjade i en evig blick
Även hos Parland kan man tala om en enda
dikt, en ”sonatruin” som visserligen är delad
i fyra satser och coda men bärs upp av en
enhetlig inspiration. Det enda som bryter är
andra avdelningen, ett gåtfullt och kanske inte
helt lyckat drömscherzo.
Tidigare räknades väl Parland närmast till
Björlingefterföljarna. I den nya samlingen,
som troligen får anses representera ett
personligt genombrott, har han övergett de aforistiska
staccatorytmerna för en rikare och
långsammare dyning av bilder. Den börjar med en
vacker invokation till kvinnan som hav och
havet i kvinnan, men i de väsentligaste
parti
erna förs läsaren in i ett vemodigt
Hadesland-skap som ställvis kan påminna om Hills
sjuk-domskonst:
På solens svarta sida
där stjälkarna vaggar i trance
står cliotaurernas pelare resta
nimbushögt tornar sig minnesbetarnas stöder
— men här i min stund
är allting borta
aldrig skall aldrig jag fånga min syn
här var jag skeppsbryter mig genom tiden
och dagarnas öglor dras till
och tiden smalnar bort mot evighetens vassa egg
säger de vise att världen skall dö
Den djupt pessimistiska tonen är
genomgående, var och varannan dikt siar om döden,
personligt allmän. Inte ens kärleken tycks vara
annat än att med öppna ögon acceptera
kärlekens kallnande. ”Jag är någon som älskat mig
—■ —–––-Djupare skall jag mista mig själv.”
Men det är som om skalden fann ett djupare
accepterande just i denna förlust. Tonen är
utan uppror mot ödet, musikaliskt elegisk. Så
sammanfattas diktsamlingens grundtanke och
bärande känsla i den vackra epilogen:
I en jordbrun kväll går stigen
drömlösa vandrar
bilder i fjärran
kristalliskt nakna
gjuter sitt sken:
här eller ingenstans
här eller annorstädes
och minnets grustag gapar och sover
du människoman
allting är som det bör
intet är som det skall
och i en jordbrun kväll då intet
väger tyngre än det första steget
som leder till det andra steget
som leder till det tredje steget
som alla leder till det sista steget:
här eller ingenstans
endast här och ingenstans
du människoman
endast här och ingenstans.
Ralf Parlands senaste dikter höjer sig ofta
till stor sång. Gunnar Ekelöf
SÅNGENS MÖDA
Bertil Wickman: Hymner i hyreshus.
Gleerups 1950. 6: 50.
Ny Lyrik 1949. Bonniers. 11:50.
Jann Eriksson: Sången om niporna och Gud.
Dikter. Bonniers 1950. 3: 75.
Sandro Key-Äberg: Skrämdas lekar. Dikter.
Bonniers 1950. 4: 25.
Vi vet inte så mycket om varandra vi som
lever i hyreshus, där pianoklinket inte sällan
295
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
