Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
möter stekoset och där någon gång kanske den
rödhåriga kassörskan med doft av citronolja
snuddar vid den grubblande seminaristen som
finkänsligt hoppar ut genom fönstret, starkt
medveten om att ”trappuppgången är så smal
och ringlande att man inte kan få ner en
likkista”. Det är stort ämne hyreshuset, och många
har skrivit romaner om det — Bertil
Wick-man har i sin nya diktsamling skrivit en liten
diktcykel genomsyrad av kärv kvickhet och
färgad av svart humor. Små — ofta elakartade
— bilder ur verkligheten är denne ganska
asketiske poets specialitet. Ett stadsbud som bär
andras bördor mot betalning ”och lyckligtvis
utan tacksamhet”, en dykare som raglar
omkring ”i djupets månlandskap”, ett
ålderdomshem, där man sitter och försöker lista ut ”vem
som skall dö först”, en trafikolycka, en flickas
konfirmation, en banvakt och en brevduva —
se där några prov ur Wickmans höst- och
vårsalong, små korta dikter med en viss
tillspetsning eller ett brant mollackord. Man kan tycka
att metoden är litet okomplicerad, men det är
ju inte metoden utan resultatet som gäller, och
resultatet är gott, inte lyriskt överväldigande
men ofta tankeväckande och ibland
perspektiv-givande. Man kan tycka att den prosaiska
melo-diken blir litet torr och någon gång liksom
poeten själv i dikten ”Isblommor” gripas av
fruktan att det bakom frostkulisserna kan
finnas ”flera lika bottenfrusna verkligheter”.
Den litet odifferentierade pessimismen i
Wickmans verklighetsbilder får en kanske
djupare och finare — och kanske mera romantisk
— dimension i hans dikter med klassiska
motiv, där han kan ironisera över ”den gode
be-ställsamme Herakles” som i hög grad opåkallat
ingrep och räddade Teseus ur Hades och
därmed röjde att han inte förstod ”den
underjordiska lyckan att ohjälpligt förstenas vid
foten av Proserpinas skugga”. Och man vill
gärna tänka sig att Wickmans pessimism får
sitt finaste korrelat och komplement i hans
specifika tydning av Narcissosmyten:
Narcissos, som sträcker sig — ”förgäves”
efter bottnens molnblå blommor
darrande vid undervattenströmmarnas
ohörbara gigspel.
Varför inte låta detta ”förgäves” tills vidare
gälla som Bertil Wickmans egen medvetna eller
blott undermedvetna kritik av sin poesis
begränsning?
Den starka tillgången på poeter i höstens
bokflod har gjort att samlingsvolymen av
debu
tanter ”Ny lyrik 1949” har fått vänta på ett
omnämnande tills nu. Den innehåller dikter
av nio poeter och det är inte så lätt att få en
personlig bild av var och en. Den enda damen
i sällskapet, Ingeborg Lagerblad, skriver mjukt
och med känslig högtidlighet små elegiska
stycken med fint uppfattade naturinslag. Till
de sensibla hör också Fred Olof Svensson, vars
dikter kanske ändå är litet spatiösa och tunt
fladdrande, och Knut Persson, som bland
annat gör ett litet kraftlöst men därför inte
krampaktigt försök att tolka i ord en tavla av
Carl Kylberg. Mac Tigerschiöld har en lätt
patetisk form, som är mycket verkningsfull —
det intryck man får av inspiration och en
ibland musikalisk uppbyggnad är dock ännu
så länge starkare än intrycket av själva
budskapet. Sensibiliteten är knappast lika märkbar
hos Kim Möller, kanske beroende på att den
dystra världssituationen är hans dominerande
tema. Åke Gyllenstens dikter har energi, fantasi
och en formell knarrighet som (gissar man)
är både nybörj arfel och vittnesbörd om
ut-trycksvilj a och vitalitet. Guy Englund — förut
författare till en novellsamling som visade
mångsidig erfarenhet och inte oävet handlag
-—■ visar handlag även som poet men tills vidare
inte mycket därutöver. Utan att vare sig klaga
eller prisa kan man konstatera att
experimentlystnaden inte är särskilt påfallande hos dessa
nya poeter — ett undantag är Sture Bergel,
som försökt ge en del av sina dikter en polyfon
karaktär. Ibland markerar han samtidigheten
genom kursivering av rader som är avsedda att
läsas på samma gång som andra icke
kursiverade, ibland framhäver han
flerstämmighe-ten genom marginalanteckningar om
instrumentation och insatser. Den egentliga vinsten
med denna metod är naturligtvis att läsaren
lättare får en inblick i poemets struktur, en
klarare uppfattning av författarens innersta
ambitioner. För den grundläggande och
utslagsgivande verkan som ordmusiken i sig sj älv
har (eller saknar) har metoden givetvis en
mycket ringa betydelse. Sture Bergels dikter
är i allmänhet inte lätta att tillägna sig, det
finns ingenting insmickrande musikaliskt (eller
konstnärligt fulländat) i dessa försök, men
poeten saknar inte egenart: en förening av
hetsighet och nykterhet, av torr, litet snirklad
humor och strängt allvar, av beskt förakt och
mild andakt.
En av de nio poeterna i ”Ny lyrik”, Jann
Eriksson har redan hunnit ge ut en egen
diktsamling ”Sången om niporna och Gud”, en
296
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
