Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
bok som man läser med mera intresse än
egentlig behållning. Det vill säga: man gläder sig åt
originella ansatser och en inte sällan
överraskande underhållning och letar samtidigt efter
ett helt tillfredsställande poem utan att vara
riktigt säker på att man hittar det. Poeten står
tydligen i ett mycket fritt förhållande till sin
musa, han hanterar sitt inte alltför svåra
instrument med påfallande suveränitet och undviker
med stor galghumor uppenbara livsfaror.
Resultatet blir en ganska särpräglad småkonst,
som är svår att karakterisera, en dikt
tillkommen mellan mormor och Gud, mellan
”mormors stuga” och det tillkommande riket (som
förmodligen aldrig blir färdigt). Där finns som
sig bör en egenhändig liten version av
skapelsen som är värd att tillvaratas: Vår Herre
lägger sin hand på isen och ”alla björnar,
elefanter, kor och apor som stått beredda i isstycket”
skuttar ut.
I skapelsemorgonen
blåstes liv i ett isstycke
och människan bekantade sig med
den blå papegojan.
Den friska sammanställningen som lämnar
utrymme för fantasifulla intolkningar är typisk
för Jann Erikssons begåvade hantering —
typisk också för rätt mycken modern
impressionistisk uttryckskonst överhuvud: man planterar
förstrött den listiga eggelsen framför näsan på
läsaren i from förhoppning att han skall vara
lika snillrik (eller i svåra fall snillrikare) än
poeten själv. Man kan bli mer eller mindre
trött på den växlande pretention med vilken
denna metod praktiseras, man är ändå
tacksam när eggelsen finns.
Någon lekfull och insmickrande
impressionism dominerar däremot inte Sandro
Key-Åbergs diktsamling ”Skrämdas lekar”. Poeten
har tidigare varit representerad i en årgång av
”Ny lyrik” med några dikter som var
intressanta och förargelseväckande. ”Skrämdas
lekar” vittnar om en anmärkningsvärd
utveckling. Poeten är en skönhetsförhäxad som med
stigande misstro sökt skydd hos skönhetens
bländverk och funnit att mot hjärtats ensamhet
ger de ingen varaktig bot. Han undersöker
alltså med ihärdighet människans överblivna
villkor, studerar med ett mörkt leende
välfärdens folk och dem som lever utanför
”välfärdens ljus”, dem som existerar på ”livets
tall-rikskanter” och dem som skvalpar i
gemenskapens skvallerträsk, dem som ”drar sig
undan åt dödens håll” och dem som ”i
för
synt odräglighet” vilar ”vid tekoppens strand”.
Men han låser inte fast sig i några
sociala generaliseringar, han konstaterar å allas
vägnar ”alla stigars fattigdom”,
människolivets bräcklighet och alla bortglömda ängar.
Någon extrem originalitet kan ju inte
tillerkännas dessa temata men de varieras med
känslighet och allvarsam ironi, med en oftast
säker och strängt personlig artikulation, ett
lyriskt mörkt modulerat parlando, som inte
saknar inträngande tonfall, som röjer fina
nerver, kallt huvud, frän tunga och ett bittert
bultande, bizarrt hjärta.
Det är svårt att ge ens en approximativ
föreställning om dikterna i ”Skrämdas lekar”, och
därför måste man tillgripa en vokabulär som
en stackars anmälare inte onödigtvis tillåter
sig: ”Skrämdas lekar” är en ovanligt
konstnärlig debut och Sandro Key-Åberg är
obestridligen en lyriker. Efter dessa grova ord har
man bara att välj a ett prov, en liten dikt typisk
för poetens förmåga av sympatisk insikt:
Sångens möda är bittrast för klåparn
och hans sorg inte mindre
än sångens benådade gunstlings
när bröstets tonhus faller i spillror
Han sänker sitt huvud svårt
och gråter tyst mot trädets stam
så som jag såg en gång
Apollo i smärtans stund
luta sitt huvud tungt mot ekens stam
den vänligt för alla susande
när diktens vita hundspann
irrat sig djupt bort bland gröna kullar
Det är fint och patetiskt sagt.
Åke Janzon
KRAFT MOT DET
STATISKA
Eva Wichman : Där vi går. Söderström & Co.
Helsingfors 1949.
”Där vi går” är en bok om energiers
utdöende och födelse. ”Vinden” heter det ena av
de två stora prosaavsnitten i boken. Det
skildrar rörelsen, den elementära befintligheten av
en kraft, som vill tvinga oss in på det
smärt-fyllda område, där upplevelsen blir till.
Vinden, rörelsen, möts av motstånd, av en lika
stark ovilja att uppleva annat än det smeksamt
ytbehagliga, av skräck att förändras.
”Bort-vändheter” kallar författarinnan detta skikt av
vår själ, fyllt av alla de ögonblick då vi slutit
oss och inte varit öppna för den andra världen,
297
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
