Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
den oss olika, vår enda möjlighet till växt till
”vidarefart”.
Det är endast skenbart som det inte finns
något sammanhang mellan det lyriska
prosastycket ”Vinden” och bokens första avsnitt,
”Där vi går”. Detta är en Helsingforsskildring,
men den är polemiskt gj ord och riktad mot alla
dem för vilka det bara finns ett fin-Helsingfors.
Den stad som Eva Wichman förts till är
Sör-näs, de ”fula och charmlösa” fabriks- och
arbetarkvarteren kring Hagnäs torg och
Ta-vastgatan, och de människor som fyller
hennes värld är krigsinvalider och fattiga. Detta
allt är det osedda, det som man hastigt vänder
sig bort från, det som egentligen inte finns
till. Hagnäs torg, anser författarinnan, skulle
möjligen existera och bli uppmärksammat om
det likt berömda förebilder kunde bli en plats
där en brokig fattigdom försålde sina
kuriositeter, ”en fyndplats för de behovslösa
kulturellas raffinerade behov”. ”Socialt reportage”
är visst en benämning att tillgå — dock lika
omöjlig att använda om Eva Wichman som
om Dostoj evskij.
Vad man fört med sig som god och levande
fabellärdom ur Eva Wichmans tidigare böcker
är hennes växtskildringar. De är komna ”ur en
ny och annan synbarhet” för att använda
hennes egna ord och har sagans rörlighet och
för-våningskontur. Men samtidigt är de som den
gamla djurfabeln i färd med att skärskåda
människor. Vilken glädje har man inte många
gånger haft av säven som var ”magsida
alltigenom”, av kärret, som förhävde sig och av
krukväxternas samtal på fönsterbrädet. Det är
alltså ett djupt liggande motiv i Eva Wichmans
författarskap som åter uppstått i avsnittet
”Vinden”. Här är det dock inte bara växter
som vinden möter och som hejdar den eller
ger den fart. Vattnets olika former blir
föremål för en psykologisk tolkning, som man
aldrig riktigt blir medveten om — förrän
efteråt. Så helt är naturelementen i möte med
varandra — vatten och vind. Om brunnen och
en enda stjärnas spegling däri:
Blott det långa djupet gav mörker nog att
uppfånga äkta ljus, blott trägen möda, det förtvivlade
på-stället-borrandet som förstod smalhets enda
nödvändighet: att genomtränga helt.
Mötet med slätten är ett annat än med ängens
”lillblomsterliv”. Vinden far förbi ”menlösa
prästkrageflockars jämmer” och hämtar styrka
hos tisteln som reser sig över ängsblomstren
som ”Lunaria” hos Vilhelm Ekelund.
När man läst Eva Wichmans bok tänker man
inte i första hand på att den är ett konstverk.
Det har också varit svårt att tala om den som
ett konstverk, fast det finns mycket stor
anledning att göra det. Den bär med sig ett sätt att
vara och att leva som utplånar gränsen mellan
konst och liv och som blir den ödmjuka
blomma, som en stor vånda inför en estetisk
livssyn frambragt.
Och se, ur det långsamt låga, halvt kvävd, ren
krossad lagd under sulas steg — fick jag fart!
Dykande uppåt, helt lätt, blev jag född: ånyo förvandlad.
Befriad, flygande framåt: i vidarefart —
Carl-Erik af Geijerstam
I HIERONYMUS’ SPEGEL
Lars Gyllensten: Det blå skeppet. Bonniers
1950. 9:25.
”Moderna myter” kallade Lars Gyllensten
sin förra märkliga bok och kanske kan man
säga att han den gången med myt menade
något som man dels kunde tillägna sig direkt
och naivt (ungefär som kon njuter gräs), dels
uppleva på ett mera mångtydigt och indirekt
sätt (ungefär som människan begrundar
klorofyll och ängarnas fägring). Hans nya bok, som
vill vara en pendang och en antites till den
föregående, är också en samling myter, men
termen myt ger han denna gång en annan
ut-tydning. Moderna religionsforskare har ju
upptäckt det intima sambandet mellan myt och
rit, att myten är ritens naturliga komplement,
att myten, det heliga ordet, åtföljer och
förklarar den heliga handlingen. I anslutning till
detta meddelar Gyllensten i en omfångsrik not
att han med ”myt” avser ”det i sig självt
reversibla ordet som ingår i ett irreversibelt,
yttre handlande”, och genom just ”denna
symbios får en större realitet än den vanliga dikten,
än den profana sagan eller det återkallbara
talandet”. Vad man inte riktigt förstår i denna
intressanta förklaring är hur författaren anser
sig ha realiserat denna förening av ord och
handling, av myt och rit, eller snarare hur han
menar att läsaren i hans bok skall kunna
tillgodogöra sig denna gynnsamma symbios,
denna större realitet. För att i någon mån
närma sig så höga resultat kan man ju
knappast tänka sig någon annan möjlighet än att
läsa ”Det blå skeppet” som ritualtext.
Och faktiskt finns det i denna besynnerliga
och ibland djupsinniga, tjusande och ibland
frånstötande bok partier som skulle kunna
an
298
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
