Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
vändas som ritual vid visserligen mycket
osedvanliga tillfällen. Det tal som skepparen
Gam-brinus på ångslupen Gambrinus VII håller ”vid
öppnandet av en hetärskola” är i varje fall det
enda anmälaren skulle finna användbart om
han händelsevis hugnades med så kolossala
uppgifter:
Var lag har sin skam och sin synd. För den, som
lyder under borgerlig blygsel, familjemåltidernas
moralkakor och kafferepens förödmjukelser är det
skänd-lig synd och stor skam att leva på bordell. Lät dem
tro! För den som tror att självet måste odlas och
jaget bevattnas är hela livet ständigt skändlig synd
och stor skam. Ingen kan ju leva utan att i varje
stund leva på sitt jag, sälja och smutsa sitt själv,
gallra och gödsla sitt jag. Men ni äro alltid anonyma,
ni ha ingen solidaritet med era antecedentia, ni ha
ingen kontinuitet, er historia kan aldrig ses på
tvären ... Här finns intet att häfta vid, varken hund,
fågel eller fisk. Här finns en stor, omänsklig frihet.
Vilket är det väsentliga: att man lever eller
hur man lever, att man är född eller att man
dör. I ”Moderna myter” var det de senare leden
i dessa båda frågor som fick gälla som svar,
i ”Det blå skeppet” gäller de första. I
”Moderna myter” dominerade den intellektuella
debatten om handlandet, om tänkandet, i ”Det
blå skeppet” dominerar den fantastiska
berättelsen om varandet, om skeendet.
Tankeekvili-bristiken med dess aforistiska etyder och
ironiska ackord har ersatts av en
berättarekvili-bristik med patetiska ballader och brutala
dubbelfugor, som ”utspelas” i en nästan enhetlig
milj ö, där naturalismen i det lilla ständigt störs
av det osannolika i det hela, av det förvridna
i det djupa. ”Det blå skeppet” gör som helhet
nästan intryck av en idyll sedd i en av
fladdermöss omgiven skrattspegel, en spegelbild som
isar men inte drömmer om att locka till skratt.
Och är det intrycket inte bara en tveksam nyck
hos en lättskrämd anmälare måste Gyllensten
sägas ha i någon mån lyckats i sitt
programmatiska försök att överflytta Hieronymus
Boschs teknik i en litterär form.
Men låt oss betrakta idyllen — eller skall
vi i stället kalla den en ”skrupulös ängslans
självstyrda narrhelvete”? Det blå skeppet
vaggar på havet (eller är det en skärgårdsbåt som
gör sina stillsamma turer, eller är det bara
livet som försiggår? ). Vi lämnar frågorna
därhän, vi läser (rituellt) om det onda havet,
”det vackraste jag vet”, skeppens cirkelrunda
väg, de drunknades hemvist, tårarnas oändliga
anförvant. Men viktigare än havet är modern,
och i magnifika ordkadenser ventileras hennes
ständigt skiftande förflutna, hennes kvinno-
bana från uråldriga syndafall till nuets
ångbåtskök i skrovet på skeppet ”Framåt
Gunga”. Vi får hennes anor till skänks —
myternas enformiga släkttavla i brutal variation
och säregen utsmyckning, där den musikaliska
prosarytmen tävlar med den melankoliska
fräckheten om effekten. ”Emmamammas” tal
är naturligtvis inte ångbåtsköksans, snarare
talar hon som das ewig-weibliche i
monumental piggestalt, så gott som allvetande, så gott
som allkunnig men utan tanke på alltet. Hon
är köksans väldiga myt, arbetskvinnan,
kärlekskvinnan. Hon är modet och styrkan. Med
samma lätthet som hon andas tittar hon
verkligheten i vitögat — utan att ändå ta någonting
för självklart eller onormalt: ”Jag kommer
mycket väl ihåg din far. Det var en egendomlig
människa, en njutning för sig själv..Så
berättar hon för sin späde son, och berättelsen
blir en slags uppenbarelsemyt eller en myt om
besökarens uppenbarelseformer — eller kanske
möjligen om kvinnlighetens självtillräcklighet,
om mannens visserligen dyrbara men i
grunden litet löjeväckande tillfällighetsroller i
kvinnlighetens värld, i ingen mans land. Sonen
Abraham (bokens jag) förstår mycket väl det
oåtkomliga hos denna Emma, denna moder —
hon är ju modet. Allt han kan göra är att
komma henne nära, när hon är tam — ”hon
borde varit barnförbjuden, hon var nästan
aldrig tam” — och att undvika henne när hon
är irriterad. Då försvinner han ut till metande
styrmän eller sotiga eldare som frågar ut
honom om modern — och därvid rör vid det
hemskaste av hans späda världs tabuerade
verkligheter, något som inte alldeles ljudlöst
händer om natten, ovetbart och inte önskvärt
att veta något om — eller de berättar trivialt
patetiska eller trivialt fantastiska historier om
sin tillkomst och sin fortkomst. En och annan
av dessa historier faller, tycker man nog, litet
ur ramen för denna mytcykel — och ibland
också nästan ur stilen. ”Mordet på jultomten”
är till exempel en rent realistisk novell, där på
sin höjd slutet och själva rubriken kan pressas
på en innebörd som möjligen kan sägas ha
anknytning till det ”mytiska”. Men därmed är
inte sagt — och det är kanske litet genant för
författarens ambitioner — att den skulle
tillhöra det mera medelmåttiga eller ointressanta
i boken. Då har man betydligt svårare att
uppskatta den tredje maskinistens historia med
dess genomförda småborgarrealism —
maskinisten råkar vara fil. kand, i nordiska språk —
det groteska slutet med beskrivningen av hans
299
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
