Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
penibla grossess är ju onekligen en effektfull
överraskning, men fastän berättelsen är menad
som ett slags myt om bisexualitet blir den inte
mindre meningslös för det. Naturligtvis kan
man också försöka läsa den som en myt om den
totala förödmjukelsen, men fastän denna
aspekt antydes, har författaren knappast
accentuerat den. Om total förödmjukelse handlar
däremot ett annat och betydligt mera
fascinerande parti: historien om professor
Cherubi-nis snöpliga men tillfredsställande ändalykt.
Cherubini är en inte alltför avlägsen släkting
till hypnotisören i Thomas Manns ”Mario und
der Zauberer” men Gyllenstens variation är
intressant. En man utan patos kallar Cherubini
sig själv och förkunnar: ”Jag kan försäkra att
det hos varje människa finns en ocean av
liknöjdhet.” Emma genomskådar omedelbart
denne ”frihetsartist” — hans frihet är bara
renons. Han tilltalar henne inte, varken hans
person, hans budskap eller hans konster
tilltalar henne. När han stuckit ett dussin nålar
genom sin kropp för att demonstrera sitt
överlägsna herravälde över sin existens har hon
modet och den goda smaken (och grymheten)
att befria världen från ett så odugligt
evangelium, ett så meningslöst hjältemod.
Att initiationsriten, invigningen i de vuxna
männens samfund, skall utöva en alldeles
särskild lockelse för en berättare som likt
Gyllensten så starkt betonar sambandet
mellan rit och myt, är ganska naturligt. Temat
skymtar också här och var i boken, och kanske
kan man, om man betraktar Abraham som den
egentliga huvudpersonen, säga att hela boken
är ett slags initiationsroman. Gossens
personliga invigning — inte i de vuxna männens
värld men i den värld som betyder ökat avstånd
från modersbundenhet och väg in i egenvärld
— sker betecknande nog i ”Pensionat
Paradiset” och (naturligtvis) strax utanför
paradiset. Han möter sitt öde när han leker vid
strandkanten i sällskap med två flickor, två
tvillingar från pensionatet. Deras tvåtal gör
dem mera anonyma, mera element än personer
(tänker man fritt). Han får kyssa dem båda
och blir full av skräck, av egenvärld, av
symbolisk vuxenhet. Dessa sista kapitel, som är
betydligt mer intrikata, mer sammanflätade
med andra motiv och skeenden än här kan
återgivas, är lysande skrivna och ljusare
skrivna än de övriga, med ett ljus som skimrar
över ”rågens böljande hav av gult”, skimrar
ljust blodrött i ögonlocken hos barnet som
gråter ”för att bli vuxen”.
”Det blå skeppet” är en underlig bok,
underligare än ”Moderna myter”, därför att den har
mindre av uppvisning i kvickhet och mera av
diktverk. Den är inte heller alldeles utan anor
i modern svensk litteratur — i själva verket
har författaren nog lärt mera av Martin
Birck, ”Onda sagor”, ”Nässlorna blomma” och
”Vägen till Klockrike” än av Mahabharata och
Genesis. Den kan knappast som helhet mäta
sig med någon av dessa böcker — Hieronymus
Boschs ambitiöst tänkta fadderskap är nog inte
alldeles utan skuld till en viss förvriden stelhet
i det mytiska groteskeriet — men den visar
ändå att Lars Gyllensten är en författare med
rätt mycket geni och med starkt apart
uppfattning om hur det skall användas. Åke Janzon
DETEKTIVNOVELLER MED
TEOLOGI
Gilbert Keith Chesterton: Fader Broivn.
Översättning av Tore Zetterholm.
Albatross-serien. Norstedts
1950. 10:—.
Att börja bekantskapen med Chesterton
genom att läsa hans detektivberättelser är inte
det dummaste sättet, även om det är hans
filosofi mer än hans underhållningsvärde man
vill ha glädje av. Han hade själv en stor
högaktning för de folkliga genrerna och ansåg inte
”populär” under alla omständigheter vara ett
skällsord. Den som läst alla de femtio
berättelserna om den obetydlige runde engelske
pa-tern med sin fina näsa för mördares själsliv,
har därför fått i sig det väsentliga i Chestertons
livsåskådning och teologi lika väl som om han
satt i sig hans mera ambitiösa essayer eller
utredningar. Chesterton stoppar in dogmer i
sin underhållning lika glatt som han lägger in
underhållning i sin dogmatik, ett
förfaringssätt som på det livligaste oroat såväl allvarliga
litteraturkritiker som allvarliga ateister, men
som han själv aldrig kunde anse för annat än
det naturligaste i världen.
Läsaren av de fjorton noveller Tore
Zetter-holm valt att översätta får alltså lyssna till
Chestertons åsikter om stöldens moraliska
inverkan på tjuven, om kapitalismens syndighet,
om fyrtioåriga fruars rättighet till intellektuell
vänskap, om lynchningens etik och mycket
annat. Sens moralen utgör nästan alltid
historiens verkliga poäng — i så hög grad, att den
rent detektiviska poängen eller upplösningen
300
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
