Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
ibland blir något negligerad. Chesterton har
ofta briljanta idéer för hur hans mord och
stölder skall begås, resp, upptäckas, men han
utför dem inte alltid lika brilj ant, och det finns
för det mesta tekniska brister och
osannolikheter i detektivnovellerna, som får finsmakarna
på det området att rynka på näsan. Men det
han har lagt ner möda på är blixtbelysningen
av de medverkandes psykologi, och den är
alltid chockerande sannolik mitt i en chockerande
osannolik situation.
I alla hans berättelser återkommer ett
grundtema, som tydligen är förutsättningen för att
han alls intresserat sig för detektivnovellens
form: mordet, eller vad det nu är för ett brott,
ser först ut att kunna förklaras på något
mycket enkelt och banalt sätt, tills den lille
runde prästen kommer och visar hur alla har
missförstått och misstytt fakta, därför att de
är fulla med banala fördomar och billiga
romantiska föreställningar. Det kan vara en
vidskepelse, som alla hellre faller för än de tänker
någon obekväm tanke till slut; eller det kan
vara någon slö tankevana, som får dem att se
förbi sanningen därför att den inte är
sensationell nog. Det är samma metod, som när
han i ”Ortodoxi” visar hur mycket banalare,
tråkigare och ensidigare många allmänt
erkända ”moderna” tänkesätt är än
kristendomens centrala dogmer i deras fascinerande
och invecklade explosivitet. Vad den tekniken
framför allt gör för en detektivnovell är att
den gör den läsbar ett oändligt antal gånger,
därför att man aldrig riktigt har uttömt
meningen med den även sedan man kan
upplösningen av problemet utantill.
Tjänar det något till att tjata på översättare?
Kanske i det här fallet, för Tore Zetterholm
har uppenbarligen lagt ner stor och ärlig möda
på att bevara så mycket som möjligt av
Ches-tertons besvärliga och konstrika stil. Men
varför missar han plötsligt poängen på flera
centrala ställen? ”1 say I’d take my chance of
fighting the genuine romances” säger fader
Brown med all rätt — översättaren har fått för
sig att han menar ”Jag säger att jag gärna vill
kämpa för den äkta romantiken” vilket inte är
så mycket samma sak som snarare motsatsen.
Fader Brown beskriver hur han upptäcker
mördare genom att tänka sig in i deras
sinnesstämning och situation ”until I realized that
I really was like that, in everything except
actual final consent to the action”. Meningen
är mycket klar men blir det absolut inte i
översättningen, där det står: ”i alla avseenden utom
i att jag gav mitt slutgiltiga bifall till
handlingen”. Vad man på medeltiden menade med
att himlen var omutlig har tydligen försatt även
översättaren i grubbel; fader Brown menar att
himlasfärerna var oförgängliga. Det är inte
många skönhetsfläckar av det slaget man
hittar, men de sitter tyvärr ofta på särdeles
utsatta ställen. Kerstin Anér
STOCKHOLMIANA
Christian Elling: Stockholms hjärta.
Översättning av Göran Salander.
Norstedts 1949. 9:50.
Torsten Svedfelt och Erik Asklund: Ur
Stockholmslivet. Wahlström & Wid-
strand 1949. 15: —.
Staffan Tjerneld m. fl.: Stockholmsliv.
Häftena 1:1, 1:2, 1:3, 1:4. Norstedts
1949—50. Pr häfte 6: 75.
Märta Helena Reenstierna: Årstadagboken.
Del I—II. Generalstabens Litografiska
Anstalts Förlag 1946—49.
Pr del 25:—.
Den danske konsthistorikern Christian
Ellings bok om Gamla Stan skulle man vilja
rekommendera till en alldeles speciell kategori
av svenskar, nämligen riksdagsmän,
kommis-sionsfolk och andra nuförtiden så oförskämt
trångbodda byråkrater i behov av
traditions-väckelse. F. ö. också till ingenjörer, inflyttade
m. fl. av typen ”Rifven ned, rifven ned det
ända till grunden”. Elling är ju utlänning och
följaktligen bör just svenskar smickrade och
imponerade kunna höra och anamma honom
när han förklarar Gamla Stan vara någonting
alldeles extra, åtminstone på våra breddgrader.
I själva verket torde man få fara ända till
Medelhavet eller åtminstone till Frankrike för
att finna någonting likartat.
Elling är emellertid varken aggressiv eller
överdrivet kritiklysten: i sin egenskap av
gästande främling håller han snarare hövligt inne
med eventuella anmärkningar, och som
historiker vet han att det oåterkalleliga är
oåterkalleligt. Det är inte heller någon onödigt
”lärd” bok utan helt enkelt en erfaren och
genomkultiverad Europavandrares reflexioner
inför murarnas och gatuperspektivens stumma
och vältaliga språk. Han får gränderna att
genljuda av sydländska ekon men han är också
lyhörd för den hårda granitklang de fått här
301
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
