Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
uppe. Det behöver inte påpekas att den lilla
smakfulla volymen tack vare sin danska
Jsevn-hed, sin intima och lågmälda ton, är i hög grad
läsvärd även för icke riksdagsmän.
I kapitlet om ”Huset med de tre ansiktena”
visar Elling hur en stilbegåvad arkitekt
(Björklund) kan bygga nytt även i denna gamla miljö
utan att bryta stämningen.
Erik Asklunds och Torsten Svedfelts
Stockholmsantologi börjar med Bellman och
slutar med sekelskiftet. Det är, kan man säga,
ett slags bokfilm, men med sikte framför allt
på litterärt högvärdiga texter. Bildurvalet (av
Svedfelt) är mycket bra och bjuder på många
kostliga, ur glömskans skymundan framletade
ting. Vad texten beträffar har variationerna
av naturliga skäl inte kunnat bli så stora, men
där finns ändå mycket som har det nyas eller
halvt bortglömdas tjusning, bl. a. några
opublicerade brev och dagboksfragment. Ett par
Stockholmskåserier av Orvar Odd gör ett
förvånande friskt och älskvärt intryck, ur andra
avsnitt talar en viss sällskaplig råhet av just
det slag som Kellgren brännmärkte, men den
har ju heller aldrig varit främmande för stan.
Stockholmsskildringens alla stora kanoner är
naturligtvis med, likaså det lättare artilleriet.
Till saken hör att sådana av utrymmesskäl
ofta stympade avsnitt som det här är fråga om
inte alltid mättar utan snarare ger mersmak,
men utgivarna har på ett anmärkningsvärt sätt
lyckats foga de disparata författarna intill
varandra så att skildringen flyter som helhet.
Staffan Tjernelds ”Stockholmsliv” är, om
man får döma av de fyra utkomna häftena (det
skall bli tolv), av en annan, mer journalistisk
karaktär. Författaren (och hans medhjälpare)
tar staden ”topografiskt”, dvs. stadsdel efter
stadsdel och går endast hundra år tillbaka i
tiden. Det betyder vissa ofrånkomliga
upprepningar och omtagningar när stadsdelarna
griper in i varandra, och vad tidsbegränsningen
beträffar har skildringen måst bli något ojämnt
fördelad, så att huvudvikten kommit att ligga
ungefär på de mellersta 50 åren 1870—1920.
Att ge en riktigt klar bild av det obsoleta
50-talet hade nämligen fordrat mycket längre
tillbakablickar och mellankrigstiden ligger oss
å andra sidan för nära för att en fylligare
skildring skulle behövas.
Verket har ett starkt anekdotiskt inslag och
mycket utrymme ägnas åt teater och nöjesliv.
Det har med andra ord sitt huvudsakliga
intresse för far eller om vi är något yngre farfar.
Att anmärka på detaljer och eventuella
ofull
ständigheter när det gäller ett så oerhört
material som denna flora av anekdoter och
fakta — och Tjerneld är en gruva av fakta
— vore knappologi. Tonen är trevlig och
underhållande, informationerna ofta av intresse
och framför allt är bildmaterialet, som nästan
uteslutande består av autentiska fotografier
ända bort från 50-talet, alldeles ypperligt. Det
vilar en underlig stämning av mumifikation
och panoptikon över många av dessa bilder.
Värdefullast i denna bukett av
Stockholms-skildringar är Märta Helena Reenstiernas
dagbok från Ärsta säteri mitt emot Tanto. Hon
förde den åren 1793—1839 och med
utgivandet av andra delen (fram till 1825) nalkas ett
storverk sin fullbordan.
Någon i egentlig mening skönlitterär
personlighet var hon inte trots att hon nära hade
känt Bellman och även i senare år
uppmärksamt följde den nyutkommande litteraturen —
fast hon inte alltid höll sig till bästa smaken.
Men ändå har hennes dagbok med dess
omväxling av både drastiska och vardagsgrå
prosaismer blivit till ett självporträtt i helfigur,
som man väl åtminstone ur synpunkten ”poesi
i sak” har rätt att kalla litterärt. Dagboken är
inte heller skriven för att läsas, inte
tillrättalagd, vilket är en litterär förtjänst. Det är
porträttet av en krutgumma, en avromantiserad
motsvarighet till maj orskan på Ekeby, vital och
robust samtidigt som hon offrade åt tidens
sentimentala konventioner, karlaktig och ändå in
i gumåldern kokett och klädgalen, på en gång
myndig och märkvärdigt tolerant mot
gårdsfolkets muffbaler och nästan otroliga superier
— för resten spottade hon inte själv i glaset
och var inte utan Årstakavalj erer. Som
kulturhistoriskt dokument är den väldiga
dagboken bland våra förnämsta. Vill man
verkligen veta något om ”den gamla goda tidens”
företräden och nackdelar evad det gällde livet
och arbetet i ett av dåtidens stora kök eller
umgänget och nöjeslivet i en stad av
Stockholms storlek så får man här veta det nästan
handgripligen.
På grund av manuskriptets omfång har
endast excerpter kunnat utgivas — ändå omfattar
varje del cirka 500 sidor. Sigurd Erixon,
Arvid Stålhane och Sigurd Wallin har stått
för urvalet. I den nya delen har emellertid
anteckningarna för ett utvalt år, 1818, intagits
obeskurna för jämförelsens skull.
Notapparaten är på det hela taget bra och inte för
överlastad, men brister i detaljerna kan noteras.
Att förklara vad ”taköl” är för något men inte
302
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
